Alla goda ting är tre

Tre embryon finns i frysen. Av fyra ägg blev det tre fina embryon. Det är bra.
Nu får de ligga där och frysa och sen SKA de klara en upptining och till slut bli världens finaste barn. Så måste det bli. Allt annat är uteslutet.

I november är det dags för operation, efter det ska man vänta en menscykel och sen kan man göra ett frysförsök.
Vi har bestämt att vi ska vänta lite längre, januari-februari kanske. Vi måste hitta varandra igen, min kropp måste få ta igen sig, vi måste ta det lugnt ett tag.
Det känns bra.

Vi har idag fått veta att några nära vänner väntar sitt andra barn. Under tiden vi har försökt få barn har de fått ett och väntar ett till. Det är fjärde kompisparet som har fått två barn under tiden vi kämpar för att få ett.
Det känns inte bra.

Dag 34

Inför ultraljudet var jag riktigt nervös. Finns det några ägg? Hur många? Finns det någon förklaring till varför jag har haft blödningar varje dag sen 4 augusti, utom första veckan i september. Jag har ringt Sahlgrenska om det ett flertal gånger och fått höra att det är heeeelt normaaalt. Det kommer att sluta när jag har börjat med hormonsprutorna, det är bara det att det inte gjorde det...
Så fort det blev en bild på tv:n säger läkaren: "Oj då. Hmm." Hon mäter lite. Jag ser samma sak på skärmen som hon ser, en svart boll. Tankarna sätter fart. Vad menar hon med "Oj då. Hmm."?
Hon säger: "Jag ser något i din livmoder som inte ska vara där."
Ett foster? tänker jag, men nej då, det är det inte.
"Jag vet inte riktigt vad det kan vara." "Nej, nu tar vi och tittar på hur många ägg det finns, så vi inte glömmer bort det."
Efteråt säger hon att det förmodligen är en polyp som måste opereras bort och att det inte är någon idé att sätta in något embryo innan polypen är bortopererad.
Äggen plockas ut på tisdag och de som blir befruktade och ser bra ut fryses in.
"Så som det ser ut så är det synd att vi inte tog hit dig för undersökning när du ringde om dina blödningar." Mm, kan man ju säga...

Världen rasade...

När vi kom hem googlade vi vad en polyp är, och det vi kom fram till är att det antingen är ofarligt eller tokfarligt. De opererar bort polypen, skickar iväg den på analys och sen kanske det är bra med det eller så opererar de bort hela livmodern.

Ska jag dö nu?

Det känns surt att inte få tillbaka något embryo den här gången, om det blir några embryon. Förra gången blev det bara två med toppkvalité och är det "bara" B-kvalité fryser de inte in de... Känslan säger att det inte blir några till frysen den här gången...

Antingen opereras jag på Sahlgrenska eller på mitt hemsjukhus, det blir där det är kortast kö. Hur lång kö är det då? En månad, två, tre, fyra...?
Efter operationen så väntar man en mens sen gör vi frysförsök. Om det finns något i frysen.

Skräcken över att kanske inte få några barn har fått sällskap av skräcken över att kanske ha livmodercancer.

Dag 31

I morgon ska vi till Sahlgrenska på ultraljud. Då får vi veta om det har blivit några ägg.

Det är lite nervöst.

Dag 25

Resan fortsätter. I onsdags tog vi den första sprutan. Redan dagen efter kände jag mig uppblåst och öm. Hur ska det bli efter en vecka?

Morgonen efter den första sprutan var humöret mycket bättre. Jag har varit sur, arg, förbannad, ilsken, ledsen etc. så länge. Men när jag vaknade på torsdagen fanns inte de känslorna där. Så förbannat skönt! Det bästa av allt är att det känns som om maken och jag är på samma ställe igen.

Idag har jag lämnat blodprov nr 2. Hormonsprutorna är lite annorlunda den här gången, jag började spruta en dag senare, de första tre dagarna ska nivån ligga på 112,5, de andra tre dagarna på 75. Imorgon ska jag ringa till Sahlgrenska och få veta om jag ska ligga kvar på 75 eller öka. Förra gången låg jag på 112,5 ända till de sista dagarna då de upptäckte att jag var överstimulerad.
När jag pratar med de ska jag också fråga hur äggmognadssputan ska komma in i kroppen. Jag öppnade nämligen kartongen till den igår och där fanns 6st ampuller i glas. Ingen spruta och ingen beskrivning om hur ampullerna ska blandas. Varför kan jag inte bara få samma som förra gången, den var så enkel.
Sen ska jag också fråga varför jag fortfarande har blödningar. Jag har haft en veckas uppehåll sen 4 augusti. Jag har frågat de tidigare varför det är såhär och svaret jag får är att det kan bli så efter en hormonbehandling. Varför får man inte veta det innan?! Så att man kan vara förberedd...
När jag pratade med Sahlgrenska förra veckan ang. sprutstart så sa de att blödningarna kommer att upphöra när jag börjar med sprutorna. Så är inte fallet, kan man säga. Jag har lessnat.

Får man genomgå äggutplock och insättning om man är tokigt förkyld? Maken är rejält förkyld med halsont, hosta och snuva. Jag känner av halsen idag och att det liksom är varmt i huvudet.
Kan Jang vågar jag inte ta, undrar hur äggen mår av det?
Det är bara att bita ihop och vara förkyld och jobba ändå. Jag ska ju vara tjänstledig hela nästa vecka.

Dag 21

Idag är det dags att lämna blod. Imorgon får jag veta om jag ska börja med sprutorna.

En timme efter att jag lämnade blod kunde jag hämta röret och skicka det. Jag var lite nyfiken och ville se hur det såg ut så jag tog upp röret ur transporthylsan och upptäckte då att röret hade spruckit. Jag gick tillbaka till labbet och de löste det. Tur att man är nyfiken av sig, hade jag inte varit det hade röret kommit fram till Sahlgrenska tomt.

Hela helgen har jag varit dyngtrött och haft huvudvärk, det är likadant idag. Antingen är det biverkningar av nässprayen eller så beror det på att jag har jobbat hela helgen eller så håller jag på att bli sjuk. Vi får se hur det är om några dagar.

Glömt

Jag har inte glömt näs-sprayen en enda gång under veckan. Tacka vet jag mobilens alarmfunktion. Utan den hade det inte gått.

Dag fem

Idag har det varit en bra dag. Det var längesen!

Jag började dagen med ett besök hos K på vårdcentralen, efter det hade jag bokat in ett träningspass. Efter träning och lunch kom en kompis och hämtade mig på sin Guldvinge och vi tog en två-timmars tur.

Helt underbar dag! Fint väder, trevligt sällskap och motorcykel!

Jag har aldrig åkt motorcykel men alltid haft en dröm om att ta motorcykelkort. Den här turen gav mersmak, men jag tror att jag håller mig till att vara passagerare. Det är skönare att få sitta bak och bara åka med och se sig omkring!

Dagen avslutades med att några vänner kom hem på middag. Lilltjejen somnade i soffan mellan oss. Hur mysigt som helst.
Samtidigt som det gör ont i hjärtat över att när de går hem så är det bara jag och maken kvar. Vi har ingen liten som somnar i soffan.

Men det ska vi inte tänka på nu!
Jag har haft en bra dag. Det var längesen!

Dag ett

Igår var det dag ett, idag är det dag två...
Vår andra IVF-omgång började igår, med nässpray. En annan sort än förra gången. Den här gången ska jag spraya 4ggr om dagen...

Förra hormonbehandlingen var inte så farlig, det var allt efteråt som var jobbigt. Det var hoppet, glädjen, förtvivlan, sorgen etc som tog knäcken på oss. Efter missfallet i somras är vi rätt nollställda både jag och maken. Sommaren har varit lugn, vi har varit ute och campat rätt mycket. Vi har inte riktigt klarat av att vara hemma. Är man på semester har man ett visst humör, när man kommer hem blir man påmind om hur jobbigt livet är. Barnlösheten och allt kämpande kommer som ett slag i magen. Man tappar luften.

Sen börjar jobbet, med allt vad en terminstart innebär. Stressigt! Samtidigt som behandlingen ligger och skvalpar längst bak i huvudet: snart börjar det, snart börjar det, snart börjar det... Och jag ska ärligt säga att jag inte ser fram emot det, överhuvudtaget. Inte alls!
Varenda cell i kroppen stretar emot. Jag vill inte!!! Men jag måste. Jag vill ha barn och det är på det här sättet vi får göra. Men jag hatar det!
Hur ska jag komma ihåg att spraya 4ggr/dag? Jo, jag ställer larmet på mobilen. Annars skulle jag nog glömma det.
Förra gången så var allt det här spännande och nåt jag ville sätta igång och bli klar med. Nu vill jag inte ens börja... bara bli klar, utan att det gör ont. Behandlingen är jobbig, både för kroppen och för psyket. Det gör ont både i kroppen och i själen, och i hjärtat...

Till råga på allt så är inte jag och maken på samma nivå, direkt. Vi kan inte prata om saker, jag är förbannad och han tar på sig skulden. Han får magkatarr och jag håller inne med min ilska för att han inte ska må sämre... Vi skulle behöva vädra ut lite unken luft.

När man gör en behandling så ska man skydda sig med kondom när man har sex. I det här hushållet är det ingen fara, vi har inte sex längre. Jag tror vi förbrukade vår lust under de åren då vi försökte få barn på egen hand. Nu när det inte "är någon idé" så blir det inte av.
Jag saknar det.

MF - igen.

I onsdags började jag blöda lite. Idag har vi fått det bekräftat. Missfall.

Läkaren såg hinnsäcken men det fanns ingen hjärtaktivitet.

Jag visste redan att det var kört men det var ändå jobbigt att ligga i gynstolen och få höra det. Det blev så definitivt. Ett litet, litet hopp hade ändå funnits där.

Nu är det mest bara uppgivet och tomt.

A har åkt på konsert. Rätt skönt att få vara ensam.

Livrädd

Jag är livrädd! För att det ska gå som förra gången. Då fick jag missfall dagen efter att vi hade testat positivt, nu har jag "klarat" mig i en hel vecka.
Men, idag har jag färgade flytningar och lite ont i magen. Magen kan vara psykiskt och det hoppas jag verkligen. Jag orkar inte med det här. Ska man behöva gå runt och vara skräckslagen varje dag, analysera toalettpapper, inte våga vara glad trots att testet faktiskt var positivt?
Jag vill vara glad men jag vågar inte eftersom jag vet hur det kan gå.

+ :)

Vi har plussat!!! Det är sant!

Jag trodde att det skulle bli ett fett minus eftersom det inte känns likadant som förra gången. Då hade jag symtom, hela kroppen berättade att det skulle bli ett plus. Den här gången känns det inte ett dugg. Ingenting. Nada.
Men när vi tjuvtestade i måndags blev det ett svagt plus. I onsdags, på den rätta testdagen, blev det också ett svagt plus. Men det är ett plus! +++++
Jag ringde till Sahlgrenska och berättade och tjejen sa:
-Oj, vad glad jag bli! Grattis!
-Nja, jag vågar inte ropa hej ännu. Förra gången fick vi missfall.
-Ett litet grattis i alla fall. Tänk på att äta hälsosamt. Ingen alkohol, max två koppar kaffe per dag. Passa på att äta mycket jordgubbar nu när det är säsong.
Oj, vad jag ska äta jordgubbar! :)

Vi måste åka och handla det nu!

Ruvning

Den 3/6 skulle jag börja med ägglossningstester. Jag var beredd på att behöva testa länge innan det visade utslag. Jag trodde att det skulle ta LÅNG tid, när man väntar på något får man vänta, helt enkelt. Men kors i taket, första testet visade utslag! Jag blev så paff så jag gjorde ett till efter fem timmar. Det visade samma sak.
Jag ringde till Sahlgrenska och det bestämdes att vi skulle komma dit 6/6 för frysförsök...
WOW!!!!!!!!!!
Frysförsöket skulle bli av innan sommaruppehållet!

Vi packade in oss i bilen på morgonen och jag var så nervös. Mådde illa och kunde knappt tänka. De hade sagt att de skulle ringa halv elva-elva om embryot inte hade överlevt upptiningen. De ringde inte och lite av nervositeten gick över. Lite.
Vi kom dit och fick komma in tidigare, hur blir det då med kissningen? Man får inte kissa inom en timme innan, det har ju bara gått 30 minuter! Jag hällde i mig några muggar vatten, det kanske kan hjälpa lite i alla fall.
Det blev dags att gå in och träffa läkaren och sätta in embryot. Är det nu vi får veta att det inte överlevde?
Allt såg bra ut och embryot sattes in! Nu ruvar vi och det är bara att vänta.

En känsla jag har är att det inte kommer att funka den här gången. Förra gången sa jag att jag hoppades men inte trodde, den här gången är det väl samma sak men känslan av att det inte kommer att funka är starkare.

Vi får väl se. Antingen blir sommaren ljus eller mörk. Tummarna kommer i alla fall bli blåa.

Äntligen tillbaka

Nu är äntligen kroppen tillbaka! I fredags fick jag mens, tänk att man kan bli glad över det... :)

Pratade med Sahlgrenska i morse och om kroppen sköter sig och fungerar som den ska så hinner vi med frysförsöket innan de stänger över sommaren.

Det är väl bara att fortsätta hålla tummarna. Det slutar aldrig.

Funkar inte frysförsöket så tar vi nya tag till hösten. Vi får inte ge upp än.

Evig följetong...

Jag fattar ingenting.
1 april gravtestade vi positivt, 2 april började jag blöda ordentligt, 11 april blödde jag mera, 22 april ännu mera, 30 april testade jag fortfarande positivt, 2 maj började brösten ömma, 14 maj började jag må illa efter att jag ätit, 17 maj testar jag fortfarande positivt.
Vad är det frågan om?!
Det känns som om mensen är på väg, illamåendet har säkert med en magkatarr att göra. Varför visar det förbannade testet fortfarande positivt?!
Man mår inte bra av den här berg och dalbanan, inte konstigt att mensen dröjer och man får magkatarr, eller vad det nu är.
Jag kan inte vara gravid, det finns ingen chans i världen efter såna blödningar. Ändå löper hjärnan amok: illamående, ömma bröst, positiva test. Hoppet om att det stämmer kommer direkt, fast jag innerst inne vet att det inte är så.

Samtidigt har jag den här konstiga relationen till mina föräldrar, jag har inget att säga till de när vi pratar på telefon. Jag vill inte prata om allt det här eftersom jag bara får konstiga svar: Du ska se att det ordnar sig etc etc.
Så vad pratar vi om då? Vädret och jobbet, inget mera. Det är kyligt och kallt. Jag är van att berätta det mesta för min mamma men nu är vi så långt ifrån varann som det bara går. Kommer vi nånsin att komma tillbaka till hur det var förut? Innan alla "uppmuntrande" ord.
Pappa ringde häromdagen och var riktigt spydig: "Jaha, vad händer hos er då? Har ni köpt nåt hus, eller en ny bil, eller?"
Hade vi gjort det hade ni nog hört det!!! Varför skulle vi köpa en ny bil? Vi har en bra som vi har haft i två år bara.
Sen tyckte han att vi inte behövde titta på så stora hus, 100kvm borde väl räcka. Till saken hör att vi bor i en lägenhet på 120 kvm nu, och man vill ju gärna flytta till något lite större. Jag fräste något om att: visst vi kan flytta till något mindre och strunta i att skaffa barn också. Då får vi plats. "Ja, så kan man ju också göra." svarar han...
Jag är så evinnerligt trött på alla jobbiga saker som finns i livet just nu, inte konstigt att man får problem med magen.

...

Weekend

I helgen har vi varit i Stockholm. Skönt att komma bort lite.
Bort från vardagen och alla måsten. Få tänka på nåt annat. Som om det går, att tänka på nåt annat alltså.
Vi träffade min nygifta kusin och hans fru, fick se en massa bilder från deras 6 veckor långa resa. Det är nästan så att man blir sugen på att åka iväg själv.
De skulle sätta sig och gå igenom alla bilderna och så småningom göra en bröllopsbok. Vi har fortfarande inte gjort vår... Det är tre år sen vi gifte oss och inför varje lov säger vi att vi ska göra det. Bara det är dåligt väder så... Men, vi får det inte gjort i alla fall.
Jag tror att jag ska ta tag i det själv, då kanske det blir gjort.
Ibland händer det att saker som jag och min man ska göra tillsammans sitter i klister. Jag har lust men inte han, eller tvärtom. Men nu har jag bestämt mig! Det ska vara gjort innan sommaren!

Just nu går vi in den mest hektiska perioden på vårterminen. En massa saker som ska göras, men det är ingen idé att stressa upp sig. Jag mår bäst när jag aktivt försöker att slappna av, så det gör jag. I alla fall idag. Sen vet man aldrig hur det känns imorrn.

På IVF-fronten: Inget nytt. Det är bara en enda lång väntan.

Hmmm...

Idag är det tre veckor sen vi plussade.
Imorrn är det tre veckor sen vi miste det.

Idag har jag fått en blödning till, den tredje i ordningen efter plusset. Blödde igenom jeansen. På jobbet.

Jag ringde och pratade med Sahlgrenska, rådet jag fick var att ta ett nytt gravtest. Var det positivt så fanns det förmodligen rester kvar. Oavsett resultat så skulle jag ringa till gyn på mitt sjukhus och prata med de, de skulle ge mig råd till vad jag skulle göra. Förmodligen vill de göra en undersökning för att se varför det fortfarande blöder.

Jag gjorde ett nytt test, det var positivt. Jag ringde sjukvårdupplysningen som pratade med Gynmottagningen. De svarar: "Förmodligen är det ett missfall."
Duh! Det visste jag redan!
Var jag mycket orolig så kunde jag komma in. Vadå, orolig? Jag har vetat i nästan tre veckor att det inte blev något barn den här gången, vad har jag att vara orolig över? Nu vill jag bara att kroppen ska återgå till det normala. Jag vill ha normal ägglossning, normal mens, normal ägglossning och frysförsök. Om den här skiten drar ut på tiden och ägglossningen inte kommer igång så betyder det att det inte blir något frysförsök innan semesterstängningen (juni-aug).

Jag blir tokig! Jag behöver inga fler påminnelser om att jag har fått missfall. Jag vill ha tillbaka min vanliga menscykel!
Är det för mycket begärt?

Bra dagar och dåliga dagar

Vad har hänt sen sist? Inte mycket och massor.
Våren har kommit på riktigt, vi har jobbat på vår kolonilott, njutit av solen, jobbat...

Vissa dagar går hur bra som helst, andra går sådär.

Ibland är jag ledsen och nedstämd, ibland så förbannad så jag inte vet var jag ska ta vägen, ibland ingenting. Alldeles tom. Under alla humörsvängningar så finns uppgivenheten. Den där känslan av att det aldrig kommer att lyckas.

Tomhet i bröstet där meningen med livet ska finnas. När kommer det att gå över och kännas lättare?

Samma dag som jag fick min blödning ringde jag till min mamma och berättade att vi hade plussat men att det redan hade försvunnit. Jag förväntade mig stöd och hjälp i sorgen men så kom de där flosklerna!
"Ja, ja, det kommer att gå bättre nästa gång."
"Du ska inte gräva ner dig och tänka så svart jämt."
"Du ska tänka positivt."
Jag blev så fruktansvärt arg och sårad men det sa jag inte till henne, förstås.
Hon sa till och med:
"De som får barn på vanligt sätt lyckas inte heller på första gången."
Nähä!? Vi har försökt på vanligt sätt i tre år, så vi vet det!!!

När jag och maken satt och åt lunch på Sahlgrenska efter beskedet att det hade blivit två embryon, sa jag till honom att jag inte orkade en hormonbehandling till. Det stod mig upp i halsen och jag var dödligt trött på att passa tider till nässpray och sprutor.
Det här berättade jag för min mamma under flosk-samtalet, och hennes "uppmuntrande" svar blir:
"Ja, men lilla gumman, du vet de som föder sitt första barn och säger efter förlossningen att de aldrig ska göra det igen, de får fler barn sen. Om inte frysförsöket lyckas så kommer ni att göra en behandlig till, då har du ändrat dig, precis som de som går igenom en till förlossning."

Jag blev helt paff, tyst, förbannad, trött, irriterad, och mumlade: "ja, men efter en förlossning får man en belöning, det får man inte alltid efter en hormonbehandling."
Jag kan inte förstå att det här faktiskt är min mamma. Kvinnan som jag alltid har tyckt varit så empatisk och varm och mjuk. Hon har blivit så oförstående.
En liten del av mig tror att hon säger de här sakerna för att hon inte vet vad hon ska säga, hon vill muntra upp mig. Jag tror inte hon vet hur fel det blir.

Några dagar senare ringde jag hem till mina föräldrar och det var pappa som svarade. Han frågade hur det var och jag svarade:
"Inget vidare."
"Nä, mamma berättade det. Jag skulle så gärna ha velat prata med dig de här dagarna."
"Men ring då! Telefonlinjen går åt det här hållet också!" Men det sa jag inte...

När jag pratar med de nu så bryr jag mig egentligen inte om vad de säger. När de beklagar sig att de är trötta, har ont nånstans, eller vad det kan vara, så struntar jag i det. Jag svarar med floskler som "Ja, ja, det blir nog bra."
Jag undviker att berätta hur jag mår, de vill ändå inte höra.
Pappa kom på mig häromdagen. Han frågade hur jag mådde och jag svarade att solen sken och att vi skulle till lotten och greja.
"Jag frågade hur DU mådde." säger han då.
"Sådär." fick jag erkänna.
"Vad ska vi göra för att du ska bli glad igen?"
"Jag vet inte, det blir kanske bättre med tiden"

Under de här åren som vi har försökt att bli gravida så har man varit ledsen och förbannad. Tyckt att livet har varit orättvist.
Nu är man ledsen och förbannad, samtidigt som man är tom. Det är en konstig känsla.
Livet är inte orättvist, det är så här vårt liv är. Andra har det jobbigt på andra sätt.

Som det alltid har varit.

Vi har varit bortresta några dagar, tillsammans med våra kompisar som också har gått igenom IVF. Vi var lite i valet och kvalet i fall vi skulle åka men bestämde oss till slut för att göra det. Vi hade några underbara dagar i Halmstad, fint väder, trevligt sällskap, god mat. Allt var precis vad vi behövde efter förra mardrömsveckan.
Ett plus var ju att få umgås med deras tvååriga dotter. Det är konstigt att det går bra att umgås med de och deras barn, när det inte går så bra att umgås med andra kompisar som har barn. Det kanske har att göra med att vi vet hur de har slitit och vad de gått igenom för att få henne.
Det är skönt att ha någon som vet exakt hur det känns, och att man inte behöver förklara termer och dylikt. Det kan vara ganska påfrestande att förklara något, för t.ex. våra föräldrar, när man själv tycker att det är en självklar grej. Min mamma vet t.ex. inte att man har ägglossning ca två veckor innan nästa mens, det fick jag förklara för henne när jag förklarade hur ett frysförsök går till.

Jag upptäckte i hegen att det börjar bli vår. Alla vinterjackor knäpps upp och då poppar alla gravidmagar fram... Lite smått påfrestande.
På ett sätt känns det som att förra veckan aldrig har inträffat. Plusset vi upplevde har aldrig hänt. Sorgen över blödningen har aldrig existerat. Allt är som vanligt. Vi är det barnlösa paret som umgås med andras barn. Så har det alltid varit.
Är det så här det alltid ska vara? Kommer vi att få uppleva ett plus, som håller i sig? Eller kommer vi bara att få uppleva andras barn?

Vi pratade med Sahlgrenska i början av veckan och bokade av gravidultraljudet och bokade in frysförsöket. Vi vill göra det före semesteruppehållet, de stänger i mitten av juni och öppnar i slutet av augusti... Fungerar inte frysförsöket får vi väl ta nya tag, läs nässpray och hormonsprutor, i september. :( Inget jag ser fram emot.

Aprilskämt

Världen är inte rättvis eller orättvis, den är grym, hård och kall. Och jag vill inte ha med den att göra!

Vi var tillsagda att göra ett graviditetstest 1 april, och när den dagen kom vågade jag knappt kliva upp.
I alla fall, jag gjorde ett test och det visade ett + !!!!! Fantastiskt! Underbart! Ofattbart! Är det sant?
Dagen efter vaknade jag och hade lite mensvärk som blev värre under förmiddagen. Vid lunch var det kört, jag blödde...
Jag ringde till Sahlgrenska och enligt de så var det nog inget att hoppas på. Att det hade visat plus var ju konstigt, enligt de. "Det kanske hade blivit en kemisk reaktion i kroppen som gjorde att det blev ett plus. Eller så kunde ju provet ha visat fel." Om det står mer är 99% säkerhet på provet så är det självklart att jag är de övriga...
Jag tror att jag har varit gravid men fått ett tidigt missfall, när vi testade hade jag fortfarande hormonerna kvar i kroppen och därför blev det ett plus. Det är min teori.
När jag pratade med kvinnan på Sahlgrenska så såg hon att vi hade ett embryo i frysen och frågade om vi ville boka en tid för att sätta in det. Okänsligt, tycker jag.
Har jag precis misst det här kan jag inte bara blicka vidare och sätta igång med nästa steg. Låt mig få sörja ett tag. Gräva ner mig och tycka att livet är ett enda stort svart hål.
Sen kan jag ta tag i det andra. Inte nu.

:(

Fick en blödning tidigare idag.

Hoppet är det sista som överger en...
Just nu finns det väldigt lite hopp kvar.

8 dagar

Idag har det gått åtta dagar sen vi satte in embryot.
Veckan har varit lång och den har gått snabbt, på samma gång. Jag har jobbat en del vilket betyder att man har haft en del annat att tänka på. Samtidigt har tanken funnits där hela tiden, undrar om embryot har fastnat?
Jag hoppas, men jag tror inte.

Våra kompisar som gör syskonförsök satte för tre veckor sedan in ett fryst embryo och testade positivt för några dagar sedan! Jag är så glad för deras skull! Och så avundsjuk! Men inte missunnsam! Hoppas bara att vi får vandra samma väg nästa vecka...

Efter förra veckans urladdning så tyckte kroppen att det fick vara nog med anspänning och värsta förkylningen har uppenbarat sig. Jag har inte varit förkyld på länge, jag tror att jag klarade mig hela förra läsåret, så det var väl dags nu. Men fy, vad tråkigt det är.

Äh, det går ju över. Det finns värre saker.

halvahalva

Det är så fräckt att det just nu finns ett embryo i mig som är hälften av mig och hälften av min man.
Världens finaste och bästaste embryo.

Embryo

Igår var vi på Sahlgrenska... Nähä?! Jo, faktiskt. :)

Vi skulle göra ett ultraljud för att se hur det såg ut efter äggaspirationen i måndags. De misstänkte överstimulering, men igår såg det bra ut och överstimuleringen var inte så farlig. Läkaren tyckte att det inte var någon fara med att sätta in ett embryo. Puh!
Men av 19! ägg som plockades ut var det 4 som inte var mogna, alla blev inte befruktade och av de som blev befruktade såg inte alla så bra ut. Det resulterade i att två var något att ha.
Av 19 ägg blev det bara två embryon! J-vligt dålig procent, tycker jag.
Men man ska ju tänka positivt och jag försöker verkligen! De två som blev kvar var av toppkvalitet! Det kunde ha varit värre, det kunda ha blivit noll. Jag behöver bara ett som fastnar ordentligt.

Men ärligt talat, efter beskedet gick luften ur oss. Jag satt och grät samtidigt som jag försökte peta i mig lite lunch. Jag kände att jag inte orkade gå igenom det här igen. Jag hade hoppats att vi skulle fylla frysen med många jättefina embryon och fokusera på tre frysförsök och att vi slapp gå igenom hormonbehandlingen igen, om nu inte det här embryot som jag sen igår eftermiddag har i magen klarar sig. Men nu blir det bara ett frysförsök och sedan drar hormonkarusellen igång igen...
Jag hoppas för allt i världen att jag inte behöver gå igenom det igen utan att det räcker med de här två embryona!

Snälla älskade lilla embryo fastna ordentligt nu!!!

Äggaspiration

Idag har vi varit på Sahlgrenska och plockat ut äggen! 19 stycken blev det!

Kvart över åtta skulle vi vara där, maken skulle lämna sitt prov kl 9:00, 9:45 skulle äggaspirationen ske. Jag var faktiskt bara lite nervös, mest spänd tror jag. När jag låg i sängen och väntade på vår tur kändes det helt otroligt, vilken grej vi är med på, helt otroligt fräckt, samtidigt känns det absurt och som om det är någon annans liv vi lever. I sängarna bredvid ligger det två tjejer till och väntar på samma sak.

I alla fall, väl inne på operation så är det inte den läkaren vi har träffat de senaste gångerna utan en manlig. Det gör inget, det är ju hans jobb.
Jag fick ett morfinliknande preparat intravenöst och det tog ca 1 sekund innan det snurrade till i huvudet. Då passade läkaren på att börja. Höger sida gick bra, 9 ägg, vänster sida gjorde ondare och jag fick mera smärtstillande, 10 ägg. Tjugo minuter tog det, sen var det klart.
Jag gick tillbaka till min säng, lite yr i mössan ska erkännas. Vänster sida gjorde fruktansvärt ont och det kändes när morfinet försvann ur kroppen. På en smärtskala 1-10 så var det en 8.
1,5 timme efter ingreppet fick jag diklofenak och ytterligare en halvtimme senare fick jag i mig en smörgås. Vi hade inte ätit sen 20:30 igår...Jag piggnade på mig men började istället må illa.
Tre timmar efter ingreppet åkte vi därifrån. Trött, groggy och illamående. Maken var nog bara trött och hungrig.

På onsdag ska vi dit och först göra ett ultraljud för att se hur jag har återhämtat mig, eftersom de misstänker överstimulering. Om allt ser bra ut med mig och om embryona ser bra ut, det vet de vid lunch på onsdag, så sätts ett embryo tillbaka - Embryo Transfer.

Just nu känns det som om äggstockarna och livmodern är lösa i kroppen och skumpar omkring när jag går. Smärtan har gått över, vilket är skönt.

Undrar hur det går för mina ägg och makens spermier? De kanske har ett rejält party just nu? :)

Sahlgrenska, fredagen den 13:e

Fredagen den 13:e. Hmmm... Kan det vara en bra dag att åka till Sahlgrenska på?

Den 9 mars lämnade jag ett nytt blodprov för att se hur hormonnivåerna låg. Den 10:e skulle jag ringa till S för att få veta om jag skulle höja dosen eller inte. Jag fick beskedet att jag skulle fortsätta som jag hade gjort, och komma till de på fredag för att göra ett ultraljud. Fredagen den 13:e...
Vi tog tjänstledigt och åkte dit. Vi var nervösa men lugna. 10:15 skulle vi träffa läkaren, vi gjorde ultraljudet som visade att det fanns ca 20 äggblåsor i storlek 10-19mm. Allt såg bra ut, kanske lite för bra. De tyckte att 20 blåsor var för mycket, 10 hade varit bättre. Jag är tydligen lättstimulerad. Pga det så skulle jag minska dosen på hormonsprutan från 112,5 till 75.
Vi pratade med en barnmorska som berättade hur äggaspirationen skulle gå till, som för övrigt är på måndag 9:45. Vi fick information om hur de närmaste dagarna ser ut. Sista hormonsprutan tog jag igår kväll, sista sprayningen gjorde jag i morse. I kväll kl.21:45 ska jag ta ägglossningssprutan, imorgon ska jag inte ta något alls och på måndag ska de plocka ut äggen. Om allt ser bra ut sätts ett embryo in på onsdag och sen är det bara att vänta.

Det är nära nu.

Var fredagen den 13:e en bra dag att åka till Sahlgrenska på? Ja, det tycker jag. Allt gick bra och vi hade en bra dag i Göteborg.

Sprutstart

Efter att ha sprayat i tre veckor fick jag äntligen börja med hormonsprutorna.
Nu ska jag spraya två gånger om dagen och spruta en gång. Skönt att slippa sprayningen mitt på dagen då man är på jobbet.
Hur mår jag? Jaa... Jag är trött! och har ont i huvudet.
Har det med hormonbehandlingen att göra? Jag vet inte. Det kan ha med det att göra, eller så har det med jobbet att göra.
Jag har så fruktansvärt mycket att göra, mycket att planera, mycket som ska hinnas med när man är på jobbet. När jag är på jobbet då undervisar jag, jag har inte mycket tid till att planera, kopiera, ha andra möten än de som är inplanerade. Så nu går jag till jobbet 1-1,5 timme tidigare fyra dagar i veckan. Bara för att hinna med allt som måste göras. Samtidigt säger chefen att vi måste samarbeta mera och bättre. Vilken tid ska vi ta till det?! Jag har ingen extra tid som inte utnyttjas just nu. Kanske i juni, men inte nu.
Det känns som om det är lite för mycket som händer i livet, som om man står på kanten, kommer det en sak till som ska göras så ramlar jag över.
Jag skulle behöva lite ledigt, men det är långt till påsklovet.
Jag biter ihop och ser fram emot nästa helg, då är jag ledig hela helgen. Veckan efter det åker vi till Sahlgrenska och gör barn! (Vad roligt det lät! :) )

Spraystart

Mensen kom några dagar för tidigt. Det trodde jag aldrig, jag hade nästan kunnat sätta pengar på att den skulle vara sen. Men kroppen spelade mig ett spratt och 3 dagar tidigare än vad vi beräknat så började vi spraya.
Jag pratade med Sahlgrenska och vi ska inte justera resten av planeringen. Så nu ska det sprayas i nästan tre veckor innan jag ska lämna ett blodprov som ska visa att mina hormoner är avstängda och då får vi börja med hormonsprutorna.

Hur mår jag då?
Ja, jag åkte slalom igår. Det var två år och två diskbråcksoperationer sen senast. Det kändes, men det var också väldigt roligt, och kroppen höll. Men idag... Jag är trött som bara den, jag vet inte om det har med slalomen att göra eller om jag har fått makens förkylning eller om nässprayen redan har börjat verka. Jag tror inte på det senaste, det kan inte visa sig redan efter en dags sprayningar.
Jag är trött och har ingen ork eller lust att göra nåt idag, samtidigt får jag en oro i kroppen över att jag inte gör något.
Jag har i alla fall tagit en promenad till affären, bara för att ha gjort nåt. Jag har även strukit gardiner och maken har tagit bort de gardiner som hängde och hängt upp de strukna.
Ändå känner jag mig lat och ointresserad och har en lätt ångest... Det är nog bättre i morgon.
Jag blir förbannad när det känns så här i kroppen.

Chefen

I höstas berättade jag för chefen att vi gjorde en barnlöshetsutredning och att jag kanske skulle vara borta lite.
Idag berättade jag att vi skulle göra IVF och att jag var tvungen att vara borta några dagar i mars. Han hade full förståelse för det.
Det känns så märkligt att sitta på chefens kontor och berätta att man inte kan få barn. Det är så privat och så mycket mitt, så jag vill inte att andra ska veta det. Förutom de som redan vet förstås.
Samma sak var det igår. Min ena storebror ringde och hörde hur det hade gått på Sahlgrenska och hur märkligt kändes det inte att prata med honom om hormonsprutor/äggplockning/spermier/befruktning? Vi har inte något sånt förhållande annars. Eller, har inte haft förut. Nu verkar det som om alla vill veta hur det går till.
Tänk om man skulle ringa till sin familj, eller chef, och säga: "Den tionde har jag ägglossning så då ska jag och A minsann ha sex och befrukta ett av mina ägg och sen får vi se om det blir nån bebis eller inte." Det skulle man ju aldrig komma på att säga, men bara för att allt ska göras på ett sjukhus, och i ett labb, så är det intressant.
Och det är klart, hade inte familjen brytt sig alls hade jag tyckt att det var konstigt och blivit irriterad över det.
Jag är inte irriterad nu men det är en konstig känsla att ens privatliv har blivit så offentligt.

Det känns som om det står IVF i pannan på mig och att alla som tittar på mig ser det och vet om det. Men så är det ju inte.

Etapp ett

Oj, vilken dag.
Vi startade hemifrån kl 05:10. Beräknad ankomst 6:50, perfekt eftersom A skulle lämna spermaprov 7:30. Allt gick bra, trots väglag (snö), ända tills det var 10 minuter kvar. Då hade det skett en bilolycka och vi blev stående.
Vi kom fram till Sahlgrenska 7:26... 40 minuter sena alltså.
A lämnade sitt prov, vi drack kaffe, deltog i en gruppinformation som inte sa något som vi inte redan visste, fikade smörgås och kaffe, åt lunch, läste tidnigen fram och baklänges. Sen var äntligen klockan 13:00 och vi fick träffa läkaren, en kvinnlig sådan. Vi pratade en del, skrev under alla samtyckelappar, gjorde vul, ställde alla frågor vi hade, och så vidare. Efter det var det dags att lägga upp en handlingsplan med barnmorskan, samma kvinna som hade hållit i gruppinformationen tidigare samma morgon. Hon var väldigt ostrukturerad...
Det bestämdes iallafall att vi ska börja med nässpray i mitten av februari, sedan följer hormonsprutor. Äggplockningen och insättningen kommer förmodligen att krocka med min kusins bröllopsfest i mars ...
Jaja, jag vet ju vad jag väljer. Valet är enkelt mellan bröllopsfest och befruktade ägg!
Nu känns det verkligen som att vi är på gång!

Äntligen på väg, jag förlänger mina steg! (Ted Gärdestad)

Sahlgrenska

I morgon är det dags! I morgon ska vi till Sahlgrenska!
Jag är fortfarande rätt lugn, det pirrar lite i magen, men nervositeten kommer väl i morgon bitti. Eller när jag ska försöka sova...

Egentligen händer det ju inget imorrn. Maken ska lämna prov, vi ska på gruppinformation och vi ska träffa läkaren. Förmodligen bestäms det när behandlingen ska starta.
Det är ju om en månad eller nåt som det verkligen börjar hända saker.

Men det ska bli spännande i morgon. Vi får se vad som händer.
Det svåra blir väl att komma upp ur sängen så tidigt.

Jullovet

Jullovet har passerat. Det gick över förväntan måste jag säga. Jag var lite nervös för hur jag skulle reagera när jag träffade svägerskan som är i 6:e månaden, men det gick faktiskt bra. Ingen kommenterade hennes fantastiskt fina runda mage, kanske av hänsyn till mig. Det var otroligt skönt.
Efter en vecka hos mina föräldrar och därefter en vecka med mamma hos oss har jag nu lämnat av henne på tågstationen och den vanliga vardagen kan åter komma.

Från den 19:e december har vi räknat ner dagarna tills vi ska till S. och nu är det bara 6 dagar kvar!
Jag är inte nervös, ännu, men det är spänd förväntan som känns i magen...