Samtal

Jag har sedan i april gått på samtal hos en psykiatrisköterska (K) på vårdcentralen. Det känns bra att gå till honom och prata om sina tankar.
När jag började gå dit var det för en stress som gjorde att jag inte kunde sova, fick hjärtklappning och ångest. Det är mycket bättre nu, jag kan mota tankarna i tid och går inte riktigt runt och ältar saker om och om igen. Nu handlar samtalen mest om barnlösheten, utredningen och jobbstress.
Jag har varit där på morgonen idag och det var första gången som det var riktigt jobbigt. Det känns alltid skönt att gå dit och skönt när jag går därifrån men idag höll jag på att börja gråta när vi pratade om onsdagens kompisträff. Det var första gången. Fasaden har alltså spruckit.
Det är bara maken (A) och K som vet hur pass jobbig dagarna kan vara och det är bara de som vet att jag gråter. Jag tycker inte om att visa att jag gråter men för A och K känns det okej.
Jag orkar inte hålla uppe fasaden för de och det behöver jag inte heller.
Jag behöver inte vara syster duktig som hela tiden är glad. För det är jag inte.

Tung dag

Idag är det en tung dag. Mycket beror nog på att arbetsdagen var lång, med många möten , nya elever etc. När jag är trött så är jag mer "mottaglig" för barnlängtan. Jag tycker väl helt enkelt mera synd om mig själv.

Efter jobbet på onsdagarna så brukar vi åka till ett fik i stan och träffa kompisar och ikväll var det ovanligt många där. Och väldigt många barn... Det gör ont i kroppen av längtan! Men jag fick gosa lite med ett av barnen iallafall.

Ett par kompisar till oss kan inte heller få barn och har gått igenom IVF som till slut resulterade i ett barn som nu är 1,5 år. Nu har de försökt att få syskon men fick beskedet häromdagen att de frysta embryona inte överlevde en upptining. Alltså måste de ta ställning till om de vill börja om från början med hormoner, äggplockning, befruktning, insättning etc. Eller om de ska "nöja" sig med det barnet de har...
Det här får mig att fundera... Tänk om det inte lyckas för oss? Tänk om vi inte får några barn, ens med IVF. Vad ska jag då ta mig till? Barn är ju meningen med livet, tycker jag. Man kan ju adoptera men jag är inte redo för det beslutet ännu. Det kanske är lättare att bestämma sig när alla utredningar är klara och vi vet hur det ligger till. Om det är någon idé att överhuvudtaget hoppas på IVF.

Jag sa ju att det var en tung dag, med mycket självömkan.
Det känns säkert bättre imorgon.
Eller inte.

Bollen är i rullning

Jaha, då är det igång igen efter sommarledigheten. Barnlöshetsutredningen alltså.
Maken har lämnat sitt prov idag och jag har pratat med kliniken. Det kan vara 3-4 veckors väntetid på resultatet. Denna eviga väntan. Och längtan, efter att något ska hända.

Igår hade vi några vänner på besök som har en tre månaders gammal pojke. Jag blir så avundsjuk, inte elakt så att jag missunnar de sitt barn utan bara avundsjuk på att vi inte lyckats. Å andra sidan får jag njuta av den tiden jag träffar våra vänners barn och suga åt mig av det. Vissa, vi har inga egna men jag får "låna" deras.
Jag är helt säker på att vi till slut kommer att få barn, men ibland känns det tröstlöst.
I morse fick jag för mig att makens prov skulle analyseras och de skulle ringa hem efter bara ett par timmar och säga: tyvärr, men ni kan glömma det här med barn. Och jag bara känner: lägg av, det är klart att vi ska lyckas få barn. Varenda kotte kan ju det! Vi behöver bara lite extra hjälp.

Det gäller att ha hoppet kvar, även när det känns nattsvart. (peppar mig själv..) :)

Terminstart

Jag arbetar som lärare och i början av höstterminerna brukar det vara enormt mycket att göra. Det ska planeras både för egen undervisning och tillsammans med kollegor, läggas schema, sittas på möten. Det känns som att det går åt mycket tid innan undervisningen drar igång på riktigt. Sen vet man med sig att det nästan alltid infinner sig en förkylning eftersom man träffar en massa baciller man inte har träffat på hela sommarlovet. Och där är vi nu... Halsont, hängig, tung i huvudet... Det är bara att vila och satsa på att man är frisk nästa vecka.
Å ena sidan är det bra att det inträffar nu, då kanske man är frisk resten av terminen. Å andra sidan är det jobbigt att det inträffar överhuvudtaget.
Bara jag inte smittar maken, då kanske hans prov till veckan inte är så bra...

Bakgrund

Ofrivilligt barnlös...
Jag har ända sen jag var liten vetat att jag ska bli mamma. När någon frågat vad jag tror att jag gör om 5-10-15 år så har alltid första tanken varit: "Jag har en egen familj". Det spelar ingen roll hur gammal jag har varit när frågan har ställts. Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet och vi fick en uppgift som gick ut på att vi skulle skriva en uppsats om hur vi trodde att vårat liv såg ut när det blev år 2000. Min uppsats handlade om barn, familj och jobb. Nu är det 2008 och det har inte blivit några barn...

Strax innan vi gifte oss, för drygt två år sedan, slutade vi med p-piller. Vi visste om att det kunde ta tid innan det blev något men när det nästan gått två år gav vi upp. Vi sökte hjälp på infertilitetskliniken på sjukhuset. På ett sätt var det skönt att överlåta det åt någon annan, få hjälp när vi inte lyckas själva.
Min man har lämnat ett spermaprov som hade "sänkt antal", och måste göras om. Men eftersom kliniken har semesterstängt 2 (!)månader är det bara att vänta. Och vänta, och vänta... All denna väntan!
Snart har de här två månaderna gått och det är om några dagar dags. När hans prov är inlämnat så startas utredningen av mig. Sen får vi se hur det går. Vad som händer. Om vi får remiss till ett annat sjukhus för IVF...