Dag 21

Idag är det dags att lämna blod. Imorgon får jag veta om jag ska börja med sprutorna.

En timme efter att jag lämnade blod kunde jag hämta röret och skicka det. Jag var lite nyfiken och ville se hur det såg ut så jag tog upp röret ur transporthylsan och upptäckte då att röret hade spruckit. Jag gick tillbaka till labbet och de löste det. Tur att man är nyfiken av sig, hade jag inte varit det hade röret kommit fram till Sahlgrenska tomt.

Hela helgen har jag varit dyngtrött och haft huvudvärk, det är likadant idag. Antingen är det biverkningar av nässprayen eller så beror det på att jag har jobbat hela helgen eller så håller jag på att bli sjuk. Vi får se hur det är om några dagar.

Glömt

Jag har inte glömt näs-sprayen en enda gång under veckan. Tacka vet jag mobilens alarmfunktion. Utan den hade det inte gått.

Dag fem

Idag har det varit en bra dag. Det var längesen!

Jag började dagen med ett besök hos K på vårdcentralen, efter det hade jag bokat in ett träningspass. Efter träning och lunch kom en kompis och hämtade mig på sin Guldvinge och vi tog en två-timmars tur.

Helt underbar dag! Fint väder, trevligt sällskap och motorcykel!

Jag har aldrig åkt motorcykel men alltid haft en dröm om att ta motorcykelkort. Den här turen gav mersmak, men jag tror att jag håller mig till att vara passagerare. Det är skönare att få sitta bak och bara åka med och se sig omkring!

Dagen avslutades med att några vänner kom hem på middag. Lilltjejen somnade i soffan mellan oss. Hur mysigt som helst.
Samtidigt som det gör ont i hjärtat över att när de går hem så är det bara jag och maken kvar. Vi har ingen liten som somnar i soffan.

Men det ska vi inte tänka på nu!
Jag har haft en bra dag. Det var längesen!

Dag ett

Igår var det dag ett, idag är det dag två...
Vår andra IVF-omgång började igår, med nässpray. En annan sort än förra gången. Den här gången ska jag spraya 4ggr om dagen...

Förra hormonbehandlingen var inte så farlig, det var allt efteråt som var jobbigt. Det var hoppet, glädjen, förtvivlan, sorgen etc som tog knäcken på oss. Efter missfallet i somras är vi rätt nollställda både jag och maken. Sommaren har varit lugn, vi har varit ute och campat rätt mycket. Vi har inte riktigt klarat av att vara hemma. Är man på semester har man ett visst humör, när man kommer hem blir man påmind om hur jobbigt livet är. Barnlösheten och allt kämpande kommer som ett slag i magen. Man tappar luften.

Sen börjar jobbet, med allt vad en terminstart innebär. Stressigt! Samtidigt som behandlingen ligger och skvalpar längst bak i huvudet: snart börjar det, snart börjar det, snart börjar det... Och jag ska ärligt säga att jag inte ser fram emot det, överhuvudtaget. Inte alls!
Varenda cell i kroppen stretar emot. Jag vill inte!!! Men jag måste. Jag vill ha barn och det är på det här sättet vi får göra. Men jag hatar det!
Hur ska jag komma ihåg att spraya 4ggr/dag? Jo, jag ställer larmet på mobilen. Annars skulle jag nog glömma det.
Förra gången så var allt det här spännande och nåt jag ville sätta igång och bli klar med. Nu vill jag inte ens börja... bara bli klar, utan att det gör ont. Behandlingen är jobbig, både för kroppen och för psyket. Det gör ont både i kroppen och i själen, och i hjärtat...

Till råga på allt så är inte jag och maken på samma nivå, direkt. Vi kan inte prata om saker, jag är förbannad och han tar på sig skulden. Han får magkatarr och jag håller inne med min ilska för att han inte ska må sämre... Vi skulle behöva vädra ut lite unken luft.

När man gör en behandling så ska man skydda sig med kondom när man har sex. I det här hushållet är det ingen fara, vi har inte sex längre. Jag tror vi förbrukade vår lust under de åren då vi försökte få barn på egen hand. Nu när det inte "är någon idé" så blir det inte av.
Jag saknar det.