Chefen

I höstas berättade jag för chefen att vi gjorde en barnlöshetsutredning och att jag kanske skulle vara borta lite.
Idag berättade jag att vi skulle göra IVF och att jag var tvungen att vara borta några dagar i mars. Han hade full förståelse för det.
Det känns så märkligt att sitta på chefens kontor och berätta att man inte kan få barn. Det är så privat och så mycket mitt, så jag vill inte att andra ska veta det. Förutom de som redan vet förstås.
Samma sak var det igår. Min ena storebror ringde och hörde hur det hade gått på Sahlgrenska och hur märkligt kändes det inte att prata med honom om hormonsprutor/äggplockning/spermier/befruktning? Vi har inte något sånt förhållande annars. Eller, har inte haft förut. Nu verkar det som om alla vill veta hur det går till.
Tänk om man skulle ringa till sin familj, eller chef, och säga: "Den tionde har jag ägglossning så då ska jag och A minsann ha sex och befrukta ett av mina ägg och sen får vi se om det blir nån bebis eller inte." Det skulle man ju aldrig komma på att säga, men bara för att allt ska göras på ett sjukhus, och i ett labb, så är det intressant.
Och det är klart, hade inte familjen brytt sig alls hade jag tyckt att det var konstigt och blivit irriterad över det.
Jag är inte irriterad nu men det är en konstig känsla att ens privatliv har blivit så offentligt.

Det känns som om det står IVF i pannan på mig och att alla som tittar på mig ser det och vet om det. Men så är det ju inte.

Etapp ett

Oj, vilken dag.
Vi startade hemifrån kl 05:10. Beräknad ankomst 6:50, perfekt eftersom A skulle lämna spermaprov 7:30. Allt gick bra, trots väglag (snö), ända tills det var 10 minuter kvar. Då hade det skett en bilolycka och vi blev stående.
Vi kom fram till Sahlgrenska 7:26... 40 minuter sena alltså.
A lämnade sitt prov, vi drack kaffe, deltog i en gruppinformation som inte sa något som vi inte redan visste, fikade smörgås och kaffe, åt lunch, läste tidnigen fram och baklänges. Sen var äntligen klockan 13:00 och vi fick träffa läkaren, en kvinnlig sådan. Vi pratade en del, skrev under alla samtyckelappar, gjorde vul, ställde alla frågor vi hade, och så vidare. Efter det var det dags att lägga upp en handlingsplan med barnmorskan, samma kvinna som hade hållit i gruppinformationen tidigare samma morgon. Hon var väldigt ostrukturerad...
Det bestämdes iallafall att vi ska börja med nässpray i mitten av februari, sedan följer hormonsprutor. Äggplockningen och insättningen kommer förmodligen att krocka med min kusins bröllopsfest i mars ...
Jaja, jag vet ju vad jag väljer. Valet är enkelt mellan bröllopsfest och befruktade ägg!
Nu känns det verkligen som att vi är på gång!

Äntligen på väg, jag förlänger mina steg! (Ted Gärdestad)

Sahlgrenska

I morgon är det dags! I morgon ska vi till Sahlgrenska!
Jag är fortfarande rätt lugn, det pirrar lite i magen, men nervositeten kommer väl i morgon bitti. Eller när jag ska försöka sova...

Egentligen händer det ju inget imorrn. Maken ska lämna prov, vi ska på gruppinformation och vi ska träffa läkaren. Förmodligen bestäms det när behandlingen ska starta.
Det är ju om en månad eller nåt som det verkligen börjar hända saker.

Men det ska bli spännande i morgon. Vi får se vad som händer.
Det svåra blir väl att komma upp ur sängen så tidigt.

Jullovet

Jullovet har passerat. Det gick över förväntan måste jag säga. Jag var lite nervös för hur jag skulle reagera när jag träffade svägerskan som är i 6:e månaden, men det gick faktiskt bra. Ingen kommenterade hennes fantastiskt fina runda mage, kanske av hänsyn till mig. Det var otroligt skönt.
Efter en vecka hos mina föräldrar och därefter en vecka med mamma hos oss har jag nu lämnat av henne på tågstationen och den vanliga vardagen kan åter komma.

Från den 19:e december har vi räknat ner dagarna tills vi ska till S. och nu är det bara 6 dagar kvar!
Jag är inte nervös, ännu, men det är spänd förväntan som känns i magen...