19:e januari!!!

19:e januari! Det magiska datumet! Då ska vi till Sahlgrenska.

Vi fick kallelsen med posten den 2 december och konstigt men sant: Jag hade glömt att jag gick och väntade på det där brevet... Jag har väntat och längtat och haft fjärilar i magen när jag har kollat i brevlådan. Jag har ringt till Sahlgrenska och frågat om det finns nån tid planerad för oss.
Ena gången fick jag svaret att vi skulle nog kanske få komma före jul, andra gången så fick jag svaret att det var 70(!) remisser före oss som skrevs i september... "så före jul blir det inget!" Det hade jag ju innerst inne inte räknat med heller, men under det samtalet valde jag att gå vidare. Brevet kommer när det kommer, jag har inte tid att tänka på det hela tiden.
Det är fördelen med att vara musiklärare: innan jul är det så fruktansvärt mycket att göra, komma ihåg, prestera mm att det övriga livet får pausa.
Men så, efter tisdagens tandläkarbesök och frisörbesök, hem på en snabb lunch, låg BREVET i postlådan! Och hyresvärden stod utanför dörren och ville in och skruva loss alla termostater på elementen (eftersom vi har så kallt)... En hel timme senare gick hon äntligen och jag kunde slita upp brevet.
Oj, vad mycket information det var. Mycket att ta ställning till, vill vi att överbliva spermier och embryon ska doneras till forskning, eller ska de kastas?

19 januari 2009. Tre möten är inbokade: maken ska lämna sitt prov, informationsmöte med en massa andra par i samma situation och läkarbesök.
Det kommer säkert att kännas konstigt att sitta på ett informationsmöte med andra par i samma situation. På ett sätt är det bra att veta att andra är i samma sits, på ett annat sätt vill man vara anonym och privat.
Läkarbesöket sägs ta en timme och efter det är det en timmes träff med en barnmorska då "strategin" för behandlingen läggs upp. WOW, snart vet vi när behandlingen startar!!!
Det känns helt overkligt och långt bort, på nåt sätt.

Jag vill att det ska vara 19 januari nu! Och samtidigt vill jag att jullovet ska vara för evigt! Konstigt?!
Ja...

Väntan

Vänta. Det ska man vara bra på när man har med vården att göra.
Vissa dagar går det hur bra som helst, när dagen är slut är man en dag närmare att få åka till Sahlgrenska.
Andra dagar är hur jobbiga som helst, det känns som om tiden står helt stilla och det blir aldrig december/januari.
Så mycket vet vi iallafall: vi ska få komma dit i december eller januari!
Vår remiss är skriven den 30 september och det är tre månaders väntetid (som de faktiskt håller stenhårt på). De har stängt över jul och nyår, men försöker klämma in alla septemberremisser före jul. Det är ju helt otroligt om vi kunde få komma dit före jul, nästan osannolikt.
Jag är lite pessimistisk och har ställt in mig på att vi får komma dit i januari. Bara det inte blir när vi är och hälsar på mina föräldrar, men med vår tur så...

Våra kompisar är mitt uppe i ett syskonförsök och var i Göteborg tidigare i veckan och plockade ut 22(!) ägg. M var överstimulerad och vi får se om det blir insättning i morgon eller om de får vänta en månad eller två. Jag håller tummarna och hoppas att de lyckas!!! När det än blir insättning.

På fredag ska jag ringa till Sahlgrenska och höra om det finns någon tid inplanerad för oss...

Huset

Nu har vi tackat nej till huset som jag var och tittade på igår, och maken förra veckan.
Min man tyckte att det var för litet och realistiskt sett så vet jag också att det var det, men... Vi har tittat på en massa hus och inget duger. Nu ger jag upp, jag orkar inte mera. Jag vet också att vi om ett tag är inne i den här cirkusen med husvisningar igen och ångest till följd.
Varför kan det inte vara lätt nån gång?! Jag önskar att vi kunde hitta ett hus som passar oss och som inte är alldeles för dyrt, inte för litet, inte för trasigt eller dåligt. Men den storleken som vi vill ha och det priset som vi kan betala betyder att huset kommer att vara i väldigt dåligt skick. Jag hatar att inte få det som jag vill ha. Jag vill inte få allt som jag pekar på men det kunde väl vara lite medvind ibland.

Remissen

Remissen har kommit fram till Sahlgrenska.
Jag ringde dit i morse och frågade, jag kunde helt enkelt inte vänta på remissbekräftelsen längre. Tjejen fick leta lite och hittade den till slut i inkorgen. De hade varit på kurs i fredags och då hade den tydligen kommit med posten. Nu skulle de lägga in den i systemet, läkarna skulle titta på den och bedöma huruvida vi skulle på komma dit eller inte och efter det skulle vi få en bekräftelse. "Sen är det ju väntetid, 3 månader", sa tjejen. Jag frågade om det var from den här veckan, men det var från det datumet då remissen hade skrivits; alltså 30 september. "Ja, vi har ju stängt över jul och nyår." Det förstod jag! Det är väl klart att ni inte har öppet över storhelgerna (tyvärr).
När jag hade lagt på luren kände jag att den här väntan står mig upp i halsen, jag är döless! Varför ska det alltid ta sån evinnerlig tid?!

Sen åkte jag på husvisning... A var och tittade på huset förra veckan och kom hem och tyckte att det var lite för litet. Besiktningsprotokollet sa att några takpannor var trasiga, vilket kan betyda att vatten har läckt in. Det fanns även två fuktfläckar i taket, en i vardagsrummet och en bredvid ventilen på gästtoaletten.
Jag åkte dit och var rätt nollställld, kände inte så mycket faktiskt. När jag åkte därifrån kände jag att jag gillade huset. Men vad vet jag om fukt, och eventuell utbyggnad, eftersom huset är lite mindre än vår lägenhet. Men jag gillade det. Skulle nog kunna bo där, men förmodligen slår vi inte till. Som vanligt. :p

Återigen en söndag

Söndag.
Vi har inte haft några bra söndagar ett tag. Jag vet inte inte om det är söndagsångest blandat med frustration eller nåt annat, men vårat humör är inte stabilt direkt. Är det inte jag som deppar så är det maken och det skrämmer mig lite. A brukar inte deppa, så när han verkligen gör det då reagerar jag. Vi har iofs mycket att tänka på just nu; barnlöshet och längtan, husvisning och allt runt omkring det samt våra, eller främst mina, föräldrars reaktion på barnlösheten och utredningen.
Jag trodde på någt vis att när vi hade en orsak till varför vi inte får några barn så skulle vi slippa höra alla kommentarer som:"slappna av så händer det", "när du minst anar det, så..." Visst, de sägs inte längre men då har det kommit ersättningskommentarer istället:"Det ordnar sig ska du se", "Jag hörde om en kvinna på radion som i 11 år hade försökt att bli gravid och sen slutade hon äta socker och 2,5 månad senare var hon gravid. A äter ju rätt mycket godis, eller hur?" Jag tror inte att spermierna blir fler av att vi inte äter lördagsgodis! Vi äter inte oftare än så, men de tror att vi äter varje dag, tydligen.
Vi skulle göra allt för att få det att funka men sockret är nog ingen bov i det hela, tror jag.

Besöket

Jaha, vad ska man säga...?
Igår var vi på mottagning som tar emot oss som inte lyckas få barn hemma i sängkammaren = infertilitetsmottagningen...
Vi var nervösa som jag vet inte vad. Läkaren vi fick träffa var väldigt trevlig och tydlig och mjuk och bra på alla sätt. Men när han säger; "Pga det här provsvaret så avbryter vi utredningen, det är ingen idé att fortsätta", då slutar min hjärna, min kropp, mina öron att fungera... Vadå, är det helt kört?!
Han fortsätter; "Så jag skriver en remiss till Sahlgrenska." Va, är det inte kört? Har vi en chans?
"A:s provsvar visar att det finns få spermier i sädesvätskan."
"Hur få?"
"Väldigt få." VÄLDIGT få. VÄLDIGT få. VÄLDIGT få. Det ekar i huvudet...
Vi var helt inställda på att få en remiss, men jag trodde att A:s prov skulle vara bättre än "väldigt få".
Jag fick ändå göra min undersökning med ultraljud och allt, och det såg bra ut. Det var ju skönt... Men ändå känns det tomt och konstigt.

Det här var ett besked som vi hade räknat med och ställt in oss på, och A ser som vanligt allt från den positiva sidan. Jag ser det lite mera mörklagt och hade önskat att beskedet hade varit annorlunda.
Jag kan inte beskriva varför, men idag känner jag mig sorgsen och tom. Jag orkar inte mycket mera utan att bryta ihop och gråta. Men det blir ju inte bättre av det och eftersom A tycker att det var ett "bra" besked så kan jag inte heller beklaga mig inför honom och tycka att det är för jävligt! Så känns det just nu: förjävligt! Jag hade gärna sluppit den här erfarenheten.
Den svaga uppförsbacken i livet blev igår lite brantare. Jag hoppas att den här hopplösheten och sorgen går över snart så att jag kan blicka framåt. 3 månaders väntetid till Sahlgrenska. Det blir i början av januari... Då siktar vi dit. Januari 2009...

Tänk om inget IVF-försök lyckas... Vad gör vi då?

Trasa

Jag känner mig som en urvriden disktrasa...

Jag vaknade igår och kände att det inte direkt kommer att bli en glad dag. Jag var nedstämd och tyckte att livet kändes orättvist. Jag tror att väntan på besöket till infertilitetsmottagningen tär både på mig och på min man. Men inte på oss, och det är skönt.
Vi pratade om det och vi längtar båda två efter att vi ska åka dit och få ett besked, men det känns tungt ändå.
På förmiddagen pratar A med sin farmor och hon berättar att A:s bror och fru väntar sitt andra barn... Jag bryter fullständigt ihop och gråter ohämmat. Visst, det är roligt för de, men jag kan inte vara glad för deras skull. Egoistiskt och självömkande, jajamän, men det gör så ONT! Det tråkiga är att de vet vad vi går igenom men de kan inte ringa själva och berätta att de väntar barn. De berättar det för farmor som vi alla vet inte kan hålla tyst. Hur stor hemligheten än är.

På allt det här läggs en oro och ångest som hör till husköp. Vi har tittat på hus i flera år men aldrig vågat slå till. Det har varit för dyrt, för mycket renoveringsobjekt, dåligt läge, för litet etc. Nu är det längesedan vi tittade på något, jag gav upp i våras när jag tittade på ett. Jag sa rakt ut: köper vi inte det här, köper vi inget alls. A ville inte bo i det området, iallafall inte för vad det huset skulle kosta, så vi köpte det inte.
Nu har vi gjort det igen, varit på husvisning. Jag får ångest och ont i magen för att allt drar igång igen. Just det huset var varken jag eller A intresserade av, och det var ju skönt, men... Det kom ut ett annat hus på marknaden som det inte är visning på förrän om två veckor, som verkar väldigt intressant. Och då startar tankeprocessen...
Har vi råd? Alla andra kan ju köpa hus så varför skulle inte vi kunna göra det...
Är det ett bra läge? Jaa, det ligger iofs granne med slalombacken men den är ju bara öppen 3-4månader om året...
Det är en enormt vacker utsikt upp över berget! Bra!
Är det någon kvällssol? Svårt att säga nu på hösten...
Är det något fel på huset? Det får besiktningen visa.
Varför flyttar de? De har bara bott där i ca 4 år...
Vad ska mina föräldrar säga, om huset, läget etc? De kan vara väldigt kritiska och min pappa ser sällan saker från den positiva sida. Han kan hitta massor av negativa saker med det här huset...
Är det för litet? Det är 8 kvadrat mindre än lägenheten vi har nu, men det är dubbelgarage och carport. Biutrymmena brukar ju vara tricket med hus... Vi får väl göra oss av med några möbler.

Jag blir så fruktansvärt trött på att livet ska vara en seg uppförsbacke, när blir det lite nerför? Eller det kunde väl plana ut lite, åtminstone.

Nä, nu ser vi fram emot morgondagen och besöket på mottagningen. Vi får hoppas på att det är bra besked vi får. Hustankar får vi ta tag i senare. Så det så!

Provsvar

Nej, vi har inte fått nåt direkt provsvar men en kallelse. Det kan väl betyda vad som helst egentligen.
Jag ringde till mottagningen imorse och frågade om det hade kommit något provsvar, och det hade det gjort. Hon visste inte resultatet dock, eftersom vår journal låg på läkarens bord och inte hos sköterskorna. Men hon visste att hennes kollega hade skickat ut massor av kallelser i fredags och vi kunde kanske vara en av de... När vi kom hem från jobbet låg brevet i postlådan, vi har blivit kallade till ett besök i slutet av september. Till en doktor Chorizo (så hette han egentligen inte men han hade ett grekiskt namn som påminner om just ordet chorizo, så det kommer han att kallas här hemma).
Direkt kom nervositeten i magen. Usch för undersökningar, men är det det som krävs så varsågod.

Jag pratade med min pappa ikväll och berättade lite utredningen och han säger (den värsta klyshan av alla): Du ska se att det ordnar sig, bara du slappnar av så, när det har lugnat ner sig lite på jobbet, etc. etc. Men det har varit lugnt på jobbet under de här 2,5 åren, jag har slappnat av, och ändå så "ordnar" det sig inte.
Visst, de kommentarerna är bara till för att trösta men det gör de ju inte. Jag vet att de som säger det inte riktigt vet vad de ska säga, och tror att det de säger är bra.

Vi var på bröllop i helgen och i vigseltalet sa prästen att brudparet tillsammans skulle ta emot och fostra barn. Det kan väl inte prästen veta?! Vem är det som garanterar att det blir så? Har hon rätt att stå där och bestämma att så är det, för alla? Jag vet att jag är känslig och övertolkar men det gjorde ont i mitt hjärta när hon sa det. Eftersom det inte är så lätt som det låter.

Imorgon blir två vänner igångsatta, de har då gått 15 dagar över tiden och längtar otroligt efter sin bebis. Vi håller alla tummar för att det ska gå bra! Kom ut nu bebisen så att vi får veta vem du är!

Ingridliv

Så var ännu en vecka gjord. Och imorgon ska jag gå på bröllop, TJOHO!

Jag har de senaste veckorna sytt en klänning som jag ska har imorgon och jag är riktigt nöjd! Den blev klar igår och idag har jag sköljt upp och strukit den. Nu hänger den på provdockan och bara väntar. Det tråkiga är att det förmodligen kommer att regna hela dagen...

Den här veckan har den inre stressen, pga jobbet, verkligen gjort sig känd. Jag har inte riktigt kunnat slappna av och då sover jag dåligt. Eller rättare sagt; jag kan inte somna. Det har hänt en natt den här veckan, en annan natt tyckte vår katt att livet var tråkigt och bestämde sig för att kissa utanför lådan. Det var alltså bara att kliva upp och ta reda på det. Varför gör han så?!

Vi har inte fått något besked om makens prov än, vi har bestämt oss för att ringa på måndag och höra oss för. Det har inte kommit nåt svar, tror jag, eftersom det bara har gått två veckor, det skulle ju ta tre-fyra.

Samtal

Jag har sedan i april gått på samtal hos en psykiatrisköterska (K) på vårdcentralen. Det känns bra att gå till honom och prata om sina tankar.
När jag började gå dit var det för en stress som gjorde att jag inte kunde sova, fick hjärtklappning och ångest. Det är mycket bättre nu, jag kan mota tankarna i tid och går inte riktigt runt och ältar saker om och om igen. Nu handlar samtalen mest om barnlösheten, utredningen och jobbstress.
Jag har varit där på morgonen idag och det var första gången som det var riktigt jobbigt. Det känns alltid skönt att gå dit och skönt när jag går därifrån men idag höll jag på att börja gråta när vi pratade om onsdagens kompisträff. Det var första gången. Fasaden har alltså spruckit.
Det är bara maken (A) och K som vet hur pass jobbig dagarna kan vara och det är bara de som vet att jag gråter. Jag tycker inte om att visa att jag gråter men för A och K känns det okej.
Jag orkar inte hålla uppe fasaden för de och det behöver jag inte heller.
Jag behöver inte vara syster duktig som hela tiden är glad. För det är jag inte.

Tung dag

Idag är det en tung dag. Mycket beror nog på att arbetsdagen var lång, med många möten , nya elever etc. När jag är trött så är jag mer "mottaglig" för barnlängtan. Jag tycker väl helt enkelt mera synd om mig själv.

Efter jobbet på onsdagarna så brukar vi åka till ett fik i stan och träffa kompisar och ikväll var det ovanligt många där. Och väldigt många barn... Det gör ont i kroppen av längtan! Men jag fick gosa lite med ett av barnen iallafall.

Ett par kompisar till oss kan inte heller få barn och har gått igenom IVF som till slut resulterade i ett barn som nu är 1,5 år. Nu har de försökt att få syskon men fick beskedet häromdagen att de frysta embryona inte överlevde en upptining. Alltså måste de ta ställning till om de vill börja om från början med hormoner, äggplockning, befruktning, insättning etc. Eller om de ska "nöja" sig med det barnet de har...
Det här får mig att fundera... Tänk om det inte lyckas för oss? Tänk om vi inte får några barn, ens med IVF. Vad ska jag då ta mig till? Barn är ju meningen med livet, tycker jag. Man kan ju adoptera men jag är inte redo för det beslutet ännu. Det kanske är lättare att bestämma sig när alla utredningar är klara och vi vet hur det ligger till. Om det är någon idé att överhuvudtaget hoppas på IVF.

Jag sa ju att det var en tung dag, med mycket självömkan.
Det känns säkert bättre imorgon.
Eller inte.

Bollen är i rullning

Jaha, då är det igång igen efter sommarledigheten. Barnlöshetsutredningen alltså.
Maken har lämnat sitt prov idag och jag har pratat med kliniken. Det kan vara 3-4 veckors väntetid på resultatet. Denna eviga väntan. Och längtan, efter att något ska hända.

Igår hade vi några vänner på besök som har en tre månaders gammal pojke. Jag blir så avundsjuk, inte elakt så att jag missunnar de sitt barn utan bara avundsjuk på att vi inte lyckats. Å andra sidan får jag njuta av den tiden jag träffar våra vänners barn och suga åt mig av det. Vissa, vi har inga egna men jag får "låna" deras.
Jag är helt säker på att vi till slut kommer att få barn, men ibland känns det tröstlöst.
I morse fick jag för mig att makens prov skulle analyseras och de skulle ringa hem efter bara ett par timmar och säga: tyvärr, men ni kan glömma det här med barn. Och jag bara känner: lägg av, det är klart att vi ska lyckas få barn. Varenda kotte kan ju det! Vi behöver bara lite extra hjälp.

Det gäller att ha hoppet kvar, även när det känns nattsvart. (peppar mig själv..) :)

Terminstart

Jag arbetar som lärare och i början av höstterminerna brukar det vara enormt mycket att göra. Det ska planeras både för egen undervisning och tillsammans med kollegor, läggas schema, sittas på möten. Det känns som att det går åt mycket tid innan undervisningen drar igång på riktigt. Sen vet man med sig att det nästan alltid infinner sig en förkylning eftersom man träffar en massa baciller man inte har träffat på hela sommarlovet. Och där är vi nu... Halsont, hängig, tung i huvudet... Det är bara att vila och satsa på att man är frisk nästa vecka.
Å ena sidan är det bra att det inträffar nu, då kanske man är frisk resten av terminen. Å andra sidan är det jobbigt att det inträffar överhuvudtaget.
Bara jag inte smittar maken, då kanske hans prov till veckan inte är så bra...

Bakgrund

Ofrivilligt barnlös...
Jag har ända sen jag var liten vetat att jag ska bli mamma. När någon frågat vad jag tror att jag gör om 5-10-15 år så har alltid första tanken varit: "Jag har en egen familj". Det spelar ingen roll hur gammal jag har varit när frågan har ställts. Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet och vi fick en uppgift som gick ut på att vi skulle skriva en uppsats om hur vi trodde att vårat liv såg ut när det blev år 2000. Min uppsats handlade om barn, familj och jobb. Nu är det 2008 och det har inte blivit några barn...

Strax innan vi gifte oss, för drygt två år sedan, slutade vi med p-piller. Vi visste om att det kunde ta tid innan det blev något men när det nästan gått två år gav vi upp. Vi sökte hjälp på infertilitetskliniken på sjukhuset. På ett sätt var det skönt att överlåta det åt någon annan, få hjälp när vi inte lyckas själva.
Min man har lämnat ett spermaprov som hade "sänkt antal", och måste göras om. Men eftersom kliniken har semesterstängt 2 (!)månader är det bara att vänta. Och vänta, och vänta... All denna väntan!
Snart har de här två månaderna gått och det är om några dagar dags. När hans prov är inlämnat så startas utredningen av mig. Sen får vi se hur det går. Vad som händer. Om vi får remiss till ett annat sjukhus för IVF...