Besöket

Jaha, vad ska man säga...?
Igår var vi på mottagning som tar emot oss som inte lyckas få barn hemma i sängkammaren = infertilitetsmottagningen...
Vi var nervösa som jag vet inte vad. Läkaren vi fick träffa var väldigt trevlig och tydlig och mjuk och bra på alla sätt. Men när han säger; "Pga det här provsvaret så avbryter vi utredningen, det är ingen idé att fortsätta", då slutar min hjärna, min kropp, mina öron att fungera... Vadå, är det helt kört?!
Han fortsätter; "Så jag skriver en remiss till Sahlgrenska." Va, är det inte kört? Har vi en chans?
"A:s provsvar visar att det finns få spermier i sädesvätskan."
"Hur få?"
"Väldigt få." VÄLDIGT få. VÄLDIGT få. VÄLDIGT få. Det ekar i huvudet...
Vi var helt inställda på att få en remiss, men jag trodde att A:s prov skulle vara bättre än "väldigt få".
Jag fick ändå göra min undersökning med ultraljud och allt, och det såg bra ut. Det var ju skönt... Men ändå känns det tomt och konstigt.

Det här var ett besked som vi hade räknat med och ställt in oss på, och A ser som vanligt allt från den positiva sidan. Jag ser det lite mera mörklagt och hade önskat att beskedet hade varit annorlunda.
Jag kan inte beskriva varför, men idag känner jag mig sorgsen och tom. Jag orkar inte mycket mera utan att bryta ihop och gråta. Men det blir ju inte bättre av det och eftersom A tycker att det var ett "bra" besked så kan jag inte heller beklaga mig inför honom och tycka att det är för jävligt! Så känns det just nu: förjävligt! Jag hade gärna sluppit den här erfarenheten.
Den svaga uppförsbacken i livet blev igår lite brantare. Jag hoppas att den här hopplösheten och sorgen går över snart så att jag kan blicka framåt. 3 månaders väntetid till Sahlgrenska. Det blir i början av januari... Då siktar vi dit. Januari 2009...

Tänk om inget IVF-försök lyckas... Vad gör vi då?