Trasa

Jag känner mig som en urvriden disktrasa...

Jag vaknade igår och kände att det inte direkt kommer att bli en glad dag. Jag var nedstämd och tyckte att livet kändes orättvist. Jag tror att väntan på besöket till infertilitetsmottagningen tär både på mig och på min man. Men inte på oss, och det är skönt.
Vi pratade om det och vi längtar båda två efter att vi ska åka dit och få ett besked, men det känns tungt ändå.
På förmiddagen pratar A med sin farmor och hon berättar att A:s bror och fru väntar sitt andra barn... Jag bryter fullständigt ihop och gråter ohämmat. Visst, det är roligt för de, men jag kan inte vara glad för deras skull. Egoistiskt och självömkande, jajamän, men det gör så ONT! Det tråkiga är att de vet vad vi går igenom men de kan inte ringa själva och berätta att de väntar barn. De berättar det för farmor som vi alla vet inte kan hålla tyst. Hur stor hemligheten än är.

På allt det här läggs en oro och ångest som hör till husköp. Vi har tittat på hus i flera år men aldrig vågat slå till. Det har varit för dyrt, för mycket renoveringsobjekt, dåligt läge, för litet etc. Nu är det längesedan vi tittade på något, jag gav upp i våras när jag tittade på ett. Jag sa rakt ut: köper vi inte det här, köper vi inget alls. A ville inte bo i det området, iallafall inte för vad det huset skulle kosta, så vi köpte det inte.
Nu har vi gjort det igen, varit på husvisning. Jag får ångest och ont i magen för att allt drar igång igen. Just det huset var varken jag eller A intresserade av, och det var ju skönt, men... Det kom ut ett annat hus på marknaden som det inte är visning på förrän om två veckor, som verkar väldigt intressant. Och då startar tankeprocessen...
Har vi råd? Alla andra kan ju köpa hus så varför skulle inte vi kunna göra det...
Är det ett bra läge? Jaa, det ligger iofs granne med slalombacken men den är ju bara öppen 3-4månader om året...
Det är en enormt vacker utsikt upp över berget! Bra!
Är det någon kvällssol? Svårt att säga nu på hösten...
Är det något fel på huset? Det får besiktningen visa.
Varför flyttar de? De har bara bott där i ca 4 år...
Vad ska mina föräldrar säga, om huset, läget etc? De kan vara väldigt kritiska och min pappa ser sällan saker från den positiva sida. Han kan hitta massor av negativa saker med det här huset...
Är det för litet? Det är 8 kvadrat mindre än lägenheten vi har nu, men det är dubbelgarage och carport. Biutrymmena brukar ju vara tricket med hus... Vi får väl göra oss av med några möbler.

Jag blir så fruktansvärt trött på att livet ska vara en seg uppförsbacke, när blir det lite nerför? Eller det kunde väl plana ut lite, åtminstone.

Nä, nu ser vi fram emot morgondagen och besöket på mottagningen. Vi får hoppas på att det är bra besked vi får. Hustankar får vi ta tag i senare. Så det så!

Provsvar

Nej, vi har inte fått nåt direkt provsvar men en kallelse. Det kan väl betyda vad som helst egentligen.
Jag ringde till mottagningen imorse och frågade om det hade kommit något provsvar, och det hade det gjort. Hon visste inte resultatet dock, eftersom vår journal låg på läkarens bord och inte hos sköterskorna. Men hon visste att hennes kollega hade skickat ut massor av kallelser i fredags och vi kunde kanske vara en av de... När vi kom hem från jobbet låg brevet i postlådan, vi har blivit kallade till ett besök i slutet av september. Till en doktor Chorizo (så hette han egentligen inte men han hade ett grekiskt namn som påminner om just ordet chorizo, så det kommer han att kallas här hemma).
Direkt kom nervositeten i magen. Usch för undersökningar, men är det det som krävs så varsågod.

Jag pratade med min pappa ikväll och berättade lite utredningen och han säger (den värsta klyshan av alla): Du ska se att det ordnar sig, bara du slappnar av så, när det har lugnat ner sig lite på jobbet, etc. etc. Men det har varit lugnt på jobbet under de här 2,5 åren, jag har slappnat av, och ändå så "ordnar" det sig inte.
Visst, de kommentarerna är bara till för att trösta men det gör de ju inte. Jag vet att de som säger det inte riktigt vet vad de ska säga, och tror att det de säger är bra.

Vi var på bröllop i helgen och i vigseltalet sa prästen att brudparet tillsammans skulle ta emot och fostra barn. Det kan väl inte prästen veta?! Vem är det som garanterar att det blir så? Har hon rätt att stå där och bestämma att så är det, för alla? Jag vet att jag är känslig och övertolkar men det gjorde ont i mitt hjärta när hon sa det. Eftersom det inte är så lätt som det låter.

Imorgon blir två vänner igångsatta, de har då gått 15 dagar över tiden och längtar otroligt efter sin bebis. Vi håller alla tummar för att det ska gå bra! Kom ut nu bebisen så att vi får veta vem du är!

Ingridliv

Så var ännu en vecka gjord. Och imorgon ska jag gå på bröllop, TJOHO!

Jag har de senaste veckorna sytt en klänning som jag ska har imorgon och jag är riktigt nöjd! Den blev klar igår och idag har jag sköljt upp och strukit den. Nu hänger den på provdockan och bara väntar. Det tråkiga är att det förmodligen kommer att regna hela dagen...

Den här veckan har den inre stressen, pga jobbet, verkligen gjort sig känd. Jag har inte riktigt kunnat slappna av och då sover jag dåligt. Eller rättare sagt; jag kan inte somna. Det har hänt en natt den här veckan, en annan natt tyckte vår katt att livet var tråkigt och bestämde sig för att kissa utanför lådan. Det var alltså bara att kliva upp och ta reda på det. Varför gör han så?!

Vi har inte fått något besked om makens prov än, vi har bestämt oss för att ringa på måndag och höra oss för. Det har inte kommit nåt svar, tror jag, eftersom det bara har gått två veckor, det skulle ju ta tre-fyra.