Hmmm...

Idag är det tre veckor sen vi plussade.
Imorrn är det tre veckor sen vi miste det.

Idag har jag fått en blödning till, den tredje i ordningen efter plusset. Blödde igenom jeansen. På jobbet.

Jag ringde och pratade med Sahlgrenska, rådet jag fick var att ta ett nytt gravtest. Var det positivt så fanns det förmodligen rester kvar. Oavsett resultat så skulle jag ringa till gyn på mitt sjukhus och prata med de, de skulle ge mig råd till vad jag skulle göra. Förmodligen vill de göra en undersökning för att se varför det fortfarande blöder.

Jag gjorde ett nytt test, det var positivt. Jag ringde sjukvårdupplysningen som pratade med Gynmottagningen. De svarar: "Förmodligen är det ett missfall."
Duh! Det visste jag redan!
Var jag mycket orolig så kunde jag komma in. Vadå, orolig? Jag har vetat i nästan tre veckor att det inte blev något barn den här gången, vad har jag att vara orolig över? Nu vill jag bara att kroppen ska återgå till det normala. Jag vill ha normal ägglossning, normal mens, normal ägglossning och frysförsök. Om den här skiten drar ut på tiden och ägglossningen inte kommer igång så betyder det att det inte blir något frysförsök innan semesterstängningen (juni-aug).

Jag blir tokig! Jag behöver inga fler påminnelser om att jag har fått missfall. Jag vill ha tillbaka min vanliga menscykel!
Är det för mycket begärt?

Bra dagar och dåliga dagar

Vad har hänt sen sist? Inte mycket och massor.
Våren har kommit på riktigt, vi har jobbat på vår kolonilott, njutit av solen, jobbat...

Vissa dagar går hur bra som helst, andra går sådär.

Ibland är jag ledsen och nedstämd, ibland så förbannad så jag inte vet var jag ska ta vägen, ibland ingenting. Alldeles tom. Under alla humörsvängningar så finns uppgivenheten. Den där känslan av att det aldrig kommer att lyckas.

Tomhet i bröstet där meningen med livet ska finnas. När kommer det att gå över och kännas lättare?

Samma dag som jag fick min blödning ringde jag till min mamma och berättade att vi hade plussat men att det redan hade försvunnit. Jag förväntade mig stöd och hjälp i sorgen men så kom de där flosklerna!
"Ja, ja, det kommer att gå bättre nästa gång."
"Du ska inte gräva ner dig och tänka så svart jämt."
"Du ska tänka positivt."
Jag blev så fruktansvärt arg och sårad men det sa jag inte till henne, förstås.
Hon sa till och med:
"De som får barn på vanligt sätt lyckas inte heller på första gången."
Nähä!? Vi har försökt på vanligt sätt i tre år, så vi vet det!!!

När jag och maken satt och åt lunch på Sahlgrenska efter beskedet att det hade blivit två embryon, sa jag till honom att jag inte orkade en hormonbehandling till. Det stod mig upp i halsen och jag var dödligt trött på att passa tider till nässpray och sprutor.
Det här berättade jag för min mamma under flosk-samtalet, och hennes "uppmuntrande" svar blir:
"Ja, men lilla gumman, du vet de som föder sitt första barn och säger efter förlossningen att de aldrig ska göra det igen, de får fler barn sen. Om inte frysförsöket lyckas så kommer ni att göra en behandlig till, då har du ändrat dig, precis som de som går igenom en till förlossning."

Jag blev helt paff, tyst, förbannad, trött, irriterad, och mumlade: "ja, men efter en förlossning får man en belöning, det får man inte alltid efter en hormonbehandling."
Jag kan inte förstå att det här faktiskt är min mamma. Kvinnan som jag alltid har tyckt varit så empatisk och varm och mjuk. Hon har blivit så oförstående.
En liten del av mig tror att hon säger de här sakerna för att hon inte vet vad hon ska säga, hon vill muntra upp mig. Jag tror inte hon vet hur fel det blir.

Några dagar senare ringde jag hem till mina föräldrar och det var pappa som svarade. Han frågade hur det var och jag svarade:
"Inget vidare."
"Nä, mamma berättade det. Jag skulle så gärna ha velat prata med dig de här dagarna."
"Men ring då! Telefonlinjen går åt det här hållet också!" Men det sa jag inte...

När jag pratar med de nu så bryr jag mig egentligen inte om vad de säger. När de beklagar sig att de är trötta, har ont nånstans, eller vad det kan vara, så struntar jag i det. Jag svarar med floskler som "Ja, ja, det blir nog bra."
Jag undviker att berätta hur jag mår, de vill ändå inte höra.
Pappa kom på mig häromdagen. Han frågade hur jag mådde och jag svarade att solen sken och att vi skulle till lotten och greja.
"Jag frågade hur DU mådde." säger han då.
"Sådär." fick jag erkänna.
"Vad ska vi göra för att du ska bli glad igen?"
"Jag vet inte, det blir kanske bättre med tiden"

Under de här åren som vi har försökt att bli gravida så har man varit ledsen och förbannad. Tyckt att livet har varit orättvist.
Nu är man ledsen och förbannad, samtidigt som man är tom. Det är en konstig känsla.
Livet är inte orättvist, det är så här vårt liv är. Andra har det jobbigt på andra sätt.

Som det alltid har varit.

Vi har varit bortresta några dagar, tillsammans med våra kompisar som också har gått igenom IVF. Vi var lite i valet och kvalet i fall vi skulle åka men bestämde oss till slut för att göra det. Vi hade några underbara dagar i Halmstad, fint väder, trevligt sällskap, god mat. Allt var precis vad vi behövde efter förra mardrömsveckan.
Ett plus var ju att få umgås med deras tvååriga dotter. Det är konstigt att det går bra att umgås med de och deras barn, när det inte går så bra att umgås med andra kompisar som har barn. Det kanske har att göra med att vi vet hur de har slitit och vad de gått igenom för att få henne.
Det är skönt att ha någon som vet exakt hur det känns, och att man inte behöver förklara termer och dylikt. Det kan vara ganska påfrestande att förklara något, för t.ex. våra föräldrar, när man själv tycker att det är en självklar grej. Min mamma vet t.ex. inte att man har ägglossning ca två veckor innan nästa mens, det fick jag förklara för henne när jag förklarade hur ett frysförsök går till.

Jag upptäckte i hegen att det börjar bli vår. Alla vinterjackor knäpps upp och då poppar alla gravidmagar fram... Lite smått påfrestande.
På ett sätt känns det som att förra veckan aldrig har inträffat. Plusset vi upplevde har aldrig hänt. Sorgen över blödningen har aldrig existerat. Allt är som vanligt. Vi är det barnlösa paret som umgås med andras barn. Så har det alltid varit.
Är det så här det alltid ska vara? Kommer vi att få uppleva ett plus, som håller i sig? Eller kommer vi bara att få uppleva andras barn?

Vi pratade med Sahlgrenska i början av veckan och bokade av gravidultraljudet och bokade in frysförsöket. Vi vill göra det före semesteruppehållet, de stänger i mitten av juni och öppnar i slutet av augusti... Fungerar inte frysförsöket får vi väl ta nya tag, läs nässpray och hormonsprutor, i september. :( Inget jag ser fram emot.

Aprilskämt

Världen är inte rättvis eller orättvis, den är grym, hård och kall. Och jag vill inte ha med den att göra!

Vi var tillsagda att göra ett graviditetstest 1 april, och när den dagen kom vågade jag knappt kliva upp.
I alla fall, jag gjorde ett test och det visade ett + !!!!! Fantastiskt! Underbart! Ofattbart! Är det sant?
Dagen efter vaknade jag och hade lite mensvärk som blev värre under förmiddagen. Vid lunch var det kört, jag blödde...
Jag ringde till Sahlgrenska och enligt de så var det nog inget att hoppas på. Att det hade visat plus var ju konstigt, enligt de. "Det kanske hade blivit en kemisk reaktion i kroppen som gjorde att det blev ett plus. Eller så kunde ju provet ha visat fel." Om det står mer är 99% säkerhet på provet så är det självklart att jag är de övriga...
Jag tror att jag har varit gravid men fått ett tidigt missfall, när vi testade hade jag fortfarande hormonerna kvar i kroppen och därför blev det ett plus. Det är min teori.
När jag pratade med kvinnan på Sahlgrenska så såg hon att vi hade ett embryo i frysen och frågade om vi ville boka en tid för att sätta in det. Okänsligt, tycker jag.
Har jag precis misst det här kan jag inte bara blicka vidare och sätta igång med nästa steg. Låt mig få sörja ett tag. Gräva ner mig och tycka att livet är ett enda stort svart hål.
Sen kan jag ta tag i det andra. Inte nu.