Äntligen tillbaka

Nu är äntligen kroppen tillbaka! I fredags fick jag mens, tänk att man kan bli glad över det... :)

Pratade med Sahlgrenska i morse och om kroppen sköter sig och fungerar som den ska så hinner vi med frysförsöket innan de stänger över sommaren.

Det är väl bara att fortsätta hålla tummarna. Det slutar aldrig.

Funkar inte frysförsöket så tar vi nya tag till hösten. Vi får inte ge upp än.

Evig följetong...

Jag fattar ingenting.
1 april gravtestade vi positivt, 2 april började jag blöda ordentligt, 11 april blödde jag mera, 22 april ännu mera, 30 april testade jag fortfarande positivt, 2 maj började brösten ömma, 14 maj började jag må illa efter att jag ätit, 17 maj testar jag fortfarande positivt.
Vad är det frågan om?!
Det känns som om mensen är på väg, illamåendet har säkert med en magkatarr att göra. Varför visar det förbannade testet fortfarande positivt?!
Man mår inte bra av den här berg och dalbanan, inte konstigt att mensen dröjer och man får magkatarr, eller vad det nu är.
Jag kan inte vara gravid, det finns ingen chans i världen efter såna blödningar. Ändå löper hjärnan amok: illamående, ömma bröst, positiva test. Hoppet om att det stämmer kommer direkt, fast jag innerst inne vet att det inte är så.

Samtidigt har jag den här konstiga relationen till mina föräldrar, jag har inget att säga till de när vi pratar på telefon. Jag vill inte prata om allt det här eftersom jag bara får konstiga svar: Du ska se att det ordnar sig etc etc.
Så vad pratar vi om då? Vädret och jobbet, inget mera. Det är kyligt och kallt. Jag är van att berätta det mesta för min mamma men nu är vi så långt ifrån varann som det bara går. Kommer vi nånsin att komma tillbaka till hur det var förut? Innan alla "uppmuntrande" ord.
Pappa ringde häromdagen och var riktigt spydig: "Jaha, vad händer hos er då? Har ni köpt nåt hus, eller en ny bil, eller?"
Hade vi gjort det hade ni nog hört det!!! Varför skulle vi köpa en ny bil? Vi har en bra som vi har haft i två år bara.
Sen tyckte han att vi inte behövde titta på så stora hus, 100kvm borde väl räcka. Till saken hör att vi bor i en lägenhet på 120 kvm nu, och man vill ju gärna flytta till något lite större. Jag fräste något om att: visst vi kan flytta till något mindre och strunta i att skaffa barn också. Då får vi plats. "Ja, så kan man ju också göra." svarar han...
Jag är så evinnerligt trött på alla jobbiga saker som finns i livet just nu, inte konstigt att man får problem med magen.

...

Weekend

I helgen har vi varit i Stockholm. Skönt att komma bort lite.
Bort från vardagen och alla måsten. Få tänka på nåt annat. Som om det går, att tänka på nåt annat alltså.
Vi träffade min nygifta kusin och hans fru, fick se en massa bilder från deras 6 veckor långa resa. Det är nästan så att man blir sugen på att åka iväg själv.
De skulle sätta sig och gå igenom alla bilderna och så småningom göra en bröllopsbok. Vi har fortfarande inte gjort vår... Det är tre år sen vi gifte oss och inför varje lov säger vi att vi ska göra det. Bara det är dåligt väder så... Men, vi får det inte gjort i alla fall.
Jag tror att jag ska ta tag i det själv, då kanske det blir gjort.
Ibland händer det att saker som jag och min man ska göra tillsammans sitter i klister. Jag har lust men inte han, eller tvärtom. Men nu har jag bestämt mig! Det ska vara gjort innan sommaren!

Just nu går vi in den mest hektiska perioden på vårterminen. En massa saker som ska göras, men det är ingen idé att stressa upp sig. Jag mår bäst när jag aktivt försöker att slappna av, så det gör jag. I alla fall idag. Sen vet man aldrig hur det känns imorrn.

På IVF-fronten: Inget nytt. Det är bara en enda lång väntan.