Huset

Nu har vi tackat nej till huset som jag var och tittade på igår, och maken förra veckan.
Min man tyckte att det var för litet och realistiskt sett så vet jag också att det var det, men... Vi har tittat på en massa hus och inget duger. Nu ger jag upp, jag orkar inte mera. Jag vet också att vi om ett tag är inne i den här cirkusen med husvisningar igen och ångest till följd.
Varför kan det inte vara lätt nån gång?! Jag önskar att vi kunde hitta ett hus som passar oss och som inte är alldeles för dyrt, inte för litet, inte för trasigt eller dåligt. Men den storleken som vi vill ha och det priset som vi kan betala betyder att huset kommer att vara i väldigt dåligt skick. Jag hatar att inte få det som jag vill ha. Jag vill inte få allt som jag pekar på men det kunde väl vara lite medvind ibland.

Remissen

Remissen har kommit fram till Sahlgrenska.
Jag ringde dit i morse och frågade, jag kunde helt enkelt inte vänta på remissbekräftelsen längre. Tjejen fick leta lite och hittade den till slut i inkorgen. De hade varit på kurs i fredags och då hade den tydligen kommit med posten. Nu skulle de lägga in den i systemet, läkarna skulle titta på den och bedöma huruvida vi skulle på komma dit eller inte och efter det skulle vi få en bekräftelse. "Sen är det ju väntetid, 3 månader", sa tjejen. Jag frågade om det var from den här veckan, men det var från det datumet då remissen hade skrivits; alltså 30 september. "Ja, vi har ju stängt över jul och nyår." Det förstod jag! Det är väl klart att ni inte har öppet över storhelgerna (tyvärr).
När jag hade lagt på luren kände jag att den här väntan står mig upp i halsen, jag är döless! Varför ska det alltid ta sån evinnerlig tid?!

Sen åkte jag på husvisning... A var och tittade på huset förra veckan och kom hem och tyckte att det var lite för litet. Besiktningsprotokollet sa att några takpannor var trasiga, vilket kan betyda att vatten har läckt in. Det fanns även två fuktfläckar i taket, en i vardagsrummet och en bredvid ventilen på gästtoaletten.
Jag åkte dit och var rätt nollställld, kände inte så mycket faktiskt. När jag åkte därifrån kände jag att jag gillade huset. Men vad vet jag om fukt, och eventuell utbyggnad, eftersom huset är lite mindre än vår lägenhet. Men jag gillade det. Skulle nog kunna bo där, men förmodligen slår vi inte till. Som vanligt. :p

Återigen en söndag

Söndag.
Vi har inte haft några bra söndagar ett tag. Jag vet inte inte om det är söndagsångest blandat med frustration eller nåt annat, men vårat humör är inte stabilt direkt. Är det inte jag som deppar så är det maken och det skrämmer mig lite. A brukar inte deppa, så när han verkligen gör det då reagerar jag. Vi har iofs mycket att tänka på just nu; barnlöshet och längtan, husvisning och allt runt omkring det samt våra, eller främst mina, föräldrars reaktion på barnlösheten och utredningen.
Jag trodde på någt vis att när vi hade en orsak till varför vi inte får några barn så skulle vi slippa höra alla kommentarer som:"slappna av så händer det", "när du minst anar det, så..." Visst, de sägs inte längre men då har det kommit ersättningskommentarer istället:"Det ordnar sig ska du se", "Jag hörde om en kvinna på radion som i 11 år hade försökt att bli gravid och sen slutade hon äta socker och 2,5 månad senare var hon gravid. A äter ju rätt mycket godis, eller hur?" Jag tror inte att spermierna blir fler av att vi inte äter lördagsgodis! Vi äter inte oftare än så, men de tror att vi äter varje dag, tydligen.
Vi skulle göra allt för att få det att funka men sockret är nog ingen bov i det hela, tror jag.

Besöket

Jaha, vad ska man säga...?
Igår var vi på mottagning som tar emot oss som inte lyckas få barn hemma i sängkammaren = infertilitetsmottagningen...
Vi var nervösa som jag vet inte vad. Läkaren vi fick träffa var väldigt trevlig och tydlig och mjuk och bra på alla sätt. Men när han säger; "Pga det här provsvaret så avbryter vi utredningen, det är ingen idé att fortsätta", då slutar min hjärna, min kropp, mina öron att fungera... Vadå, är det helt kört?!
Han fortsätter; "Så jag skriver en remiss till Sahlgrenska." Va, är det inte kört? Har vi en chans?
"A:s provsvar visar att det finns få spermier i sädesvätskan."
"Hur få?"
"Väldigt få." VÄLDIGT få. VÄLDIGT få. VÄLDIGT få. Det ekar i huvudet...
Vi var helt inställda på att få en remiss, men jag trodde att A:s prov skulle vara bättre än "väldigt få".
Jag fick ändå göra min undersökning med ultraljud och allt, och det såg bra ut. Det var ju skönt... Men ändå känns det tomt och konstigt.

Det här var ett besked som vi hade räknat med och ställt in oss på, och A ser som vanligt allt från den positiva sidan. Jag ser det lite mera mörklagt och hade önskat att beskedet hade varit annorlunda.
Jag kan inte beskriva varför, men idag känner jag mig sorgsen och tom. Jag orkar inte mycket mera utan att bryta ihop och gråta. Men det blir ju inte bättre av det och eftersom A tycker att det var ett "bra" besked så kan jag inte heller beklaga mig inför honom och tycka att det är för jävligt! Så känns det just nu: förjävligt! Jag hade gärna sluppit den här erfarenheten.
Den svaga uppförsbacken i livet blev igår lite brantare. Jag hoppas att den här hopplösheten och sorgen går över snart så att jag kan blicka framåt. 3 månaders väntetid till Sahlgrenska. Det blir i början av januari... Då siktar vi dit. Januari 2009...

Tänk om inget IVF-försök lyckas... Vad gör vi då?