1:a april

Jag har faktiskt inte blivit lurad idag, vad jag vet.

Förra året testade vi för första gången positivt på ett gravtest, dagen efter fick vi missfall. Det var ett riktigt aprilskämt...

Minnen

Vi har en kista med minnen från makens mamma som gick bort för många år sedan. Maken var bara 7 år gammal.
Idag letade jag efter en sak som jag trodde kunde ha hamnat i kistan men det hade den inte.
I alla fall, det jag hittade var makens åkpåse från när han var liten. En ljusblå påse i manchester, fodrad med en underbar fäll.
Och då slog det mig; vi kanske aldrig får användning för den...

Inget

Det blev inget den här gången, heller.

Uppdatering

Hej igen.

Det var längesen jag skrev något. Vad har hänt? Allt och inget, är nog en bra sammanfattning.

Inför operationen i november var vi nervösa, vad skulle de hitta, hur skulle jag må, skulle vi klara av det?

Operationen gick bra, jag hade inte alls ont efteråt, blödde inte så mycket som de sa att jag skulle göra, men... Jag bestämde mig för att ALDRIG mer utsätta mig för sjukhus och operation! Den maktlösheten man känner på uppvaket och efteråt är fruktansvärd. Jag var så trött att ögonen ramlade igen hela tiden, jag klarade inte av att lyfta armarna, jag orkade inte svara på tilltal, orkade inte dricka, äta mm. Jag ville bara därifrån, jag visste bara inte hur.

Hur som helst så åkte vi från sjukhuset mot hotellet på kvällen, körde fel och jag trodde inte vi skulle komma fram. Men det gjorde vi och maken tvingade i mig en macka, jag gjorde mig i ordning och somnade före klockan var 20. Livrädd för att vara lika utslagen dagen efter och inte orka gå ner och äta frukostbuffé.

Jag vaknade till vid 8 och var pigg, pratade så mycket att maken lessnade. Duschade, gick ner till frukostbuffén och åt!
Jag somnade i bilen på väg hem men mådde bra.

Tre veckor efter opertionen började vi höra av oss till Sahlgrenska för att få svar på vad det var de hade opererat bort. Svaren vi fick var: "Det har inte kommit något svar än, vänta en vecka och hör av dig igen." "Har ni inte fått något svar än? Det ska ni definitivt ha innan julledigheten." "Det kommer till veckan." "Det kommer inte före jul." Vi fick svar över telefon den 4 januari: "Det var ingen polyp, det var graviditetsrester, livmoderkaka och sånt."
Jaha?! Från vilken graviditet då? Den i april eller den i juli? Har jag gått med det så länge trots undersökningarna efter det sista missfallet?
Ilska. Besvikelse. Frustration.

Vi laddade om och jag åkte själv till Sahlgrenska i mitten av januari och gjorde ett Fet. Det kändes sådär, ska jag erkänna. Man ska vara två om att göra barn, helt enkelt.
Under tiden för ruvning hittade vi ett hus som vi gillade starkt och fick erbjudande om att köpa privat, utan mäklare och budgivning. Vi nappade. Jag fick mens. Vi begravde oss i hustankar och förträngde att det inte blev någon bebis den här gången.

När det blev dags att bestämma om vi skulle börja ägglossningstesta för Fet-försök i mars så var jag väldigt skeptisk. Orkar vi det här nu när vi bara tänker på huset och packning? Jag orkade inte ta beslutet, maken fick kliva in och bestämma. Han bestämde att vi kör nu, för då kan vi vara ledsna i april. Gör vi försöket i april så är vi ledsna i maj och det går inte för då flyttar vi.
Tänk att man planerar Fet-försök efter när man klarar av att vara besviken...

Så vi började testa, och vi var inte alltför laddade... Men, testet visade positivt efter några dagar och vi ringde sjukhuset. Vi var välkomna tre dagar senare för Fet. Och, tro det eller ej, vi glömde till och med bort att vi skulle dit. Vi kom på det när vi la oss på kvällen att vi skulle dit på morgonen.
När vi klev upp var vi lugna och inte ett dugg nervösa, när vi satt i bilen på väg, var vi inte ett dugg nervösa, när vi kom till sjukhuset var vi inte ett dugg nervösa, när vi hade bytt om och gick in i själva "insättningsrummet" var vi inte ett dugg nervösa. Allt kändes jättekonstigt.
När vi kom hem kändes det bara som om vi hade tagit en snabbtur till Göteborg...

Nu ruvar vi alltså. Och det känns ingenting. Jag glömmer bort det ibland.

Håll tummarna! Fungerar inte det här har vi ett embryo kvar. Sen är IVF-resan slut eftersom jag inte tror att vi orkar en hormonbehandling till.
Vi tappade bort varandra förra gången men har nu hittat tillbaka igen, jag vill inte utsätta oss för det en gång till.

Alla goda ting är tre

Tre embryon finns i frysen. Av fyra ägg blev det tre fina embryon. Det är bra.
Nu får de ligga där och frysa och sen SKA de klara en upptining och till slut bli världens finaste barn. Så måste det bli. Allt annat är uteslutet.

I november är det dags för operation, efter det ska man vänta en menscykel och sen kan man göra ett frysförsök.
Vi har bestämt att vi ska vänta lite längre, januari-februari kanske. Vi måste hitta varandra igen, min kropp måste få ta igen sig, vi måste ta det lugnt ett tag.
Det känns bra.

Vi har idag fått veta att några nära vänner väntar sitt andra barn. Under tiden vi har försökt få barn har de fått ett och väntar ett till. Det är fjärde kompisparet som har fått två barn under tiden vi kämpar för att få ett.
Det känns inte bra.

Dag 34

Inför ultraljudet var jag riktigt nervös. Finns det några ägg? Hur många? Finns det någon förklaring till varför jag har haft blödningar varje dag sen 4 augusti, utom första veckan i september. Jag har ringt Sahlgrenska om det ett flertal gånger och fått höra att det är heeeelt normaaalt. Det kommer att sluta när jag har börjat med hormonsprutorna, det är bara det att det inte gjorde det...
Så fort det blev en bild på tv:n säger läkaren: "Oj då. Hmm." Hon mäter lite. Jag ser samma sak på skärmen som hon ser, en svart boll. Tankarna sätter fart. Vad menar hon med "Oj då. Hmm."?
Hon säger: "Jag ser något i din livmoder som inte ska vara där."
Ett foster? tänker jag, men nej då, det är det inte.
"Jag vet inte riktigt vad det kan vara." "Nej, nu tar vi och tittar på hur många ägg det finns, så vi inte glömmer bort det."
Efteråt säger hon att det förmodligen är en polyp som måste opereras bort och att det inte är någon idé att sätta in något embryo innan polypen är bortopererad.
Äggen plockas ut på tisdag och de som blir befruktade och ser bra ut fryses in.
"Så som det ser ut så är det synd att vi inte tog hit dig för undersökning när du ringde om dina blödningar." Mm, kan man ju säga...

Världen rasade...

När vi kom hem googlade vi vad en polyp är, och det vi kom fram till är att det antingen är ofarligt eller tokfarligt. De opererar bort polypen, skickar iväg den på analys och sen kanske det är bra med det eller så opererar de bort hela livmodern.

Ska jag dö nu?

Det känns surt att inte få tillbaka något embryo den här gången, om det blir några embryon. Förra gången blev det bara två med toppkvalité och är det "bara" B-kvalité fryser de inte in de... Känslan säger att det inte blir några till frysen den här gången...

Antingen opereras jag på Sahlgrenska eller på mitt hemsjukhus, det blir där det är kortast kö. Hur lång kö är det då? En månad, två, tre, fyra...?
Efter operationen så väntar man en mens sen gör vi frysförsök. Om det finns något i frysen.

Skräcken över att kanske inte få några barn har fått sällskap av skräcken över att kanske ha livmodercancer.

Dag 31

I morgon ska vi till Sahlgrenska på ultraljud. Då får vi veta om det har blivit några ägg.

Det är lite nervöst.