Bra dagar och dåliga dagar

Vad har hänt sen sist? Inte mycket och massor.
Våren har kommit på riktigt, vi har jobbat på vår kolonilott, njutit av solen, jobbat...

Vissa dagar går hur bra som helst, andra går sådär.

Ibland är jag ledsen och nedstämd, ibland så förbannad så jag inte vet var jag ska ta vägen, ibland ingenting. Alldeles tom. Under alla humörsvängningar så finns uppgivenheten. Den där känslan av att det aldrig kommer att lyckas.

Tomhet i bröstet där meningen med livet ska finnas. När kommer det att gå över och kännas lättare?

Samma dag som jag fick min blödning ringde jag till min mamma och berättade att vi hade plussat men att det redan hade försvunnit. Jag förväntade mig stöd och hjälp i sorgen men så kom de där flosklerna!
"Ja, ja, det kommer att gå bättre nästa gång."
"Du ska inte gräva ner dig och tänka så svart jämt."
"Du ska tänka positivt."
Jag blev så fruktansvärt arg och sårad men det sa jag inte till henne, förstås.
Hon sa till och med:
"De som får barn på vanligt sätt lyckas inte heller på första gången."
Nähä!? Vi har försökt på vanligt sätt i tre år, så vi vet det!!!

När jag och maken satt och åt lunch på Sahlgrenska efter beskedet att det hade blivit två embryon, sa jag till honom att jag inte orkade en hormonbehandling till. Det stod mig upp i halsen och jag var dödligt trött på att passa tider till nässpray och sprutor.
Det här berättade jag för min mamma under flosk-samtalet, och hennes "uppmuntrande" svar blir:
"Ja, men lilla gumman, du vet de som föder sitt första barn och säger efter förlossningen att de aldrig ska göra det igen, de får fler barn sen. Om inte frysförsöket lyckas så kommer ni att göra en behandlig till, då har du ändrat dig, precis som de som går igenom en till förlossning."

Jag blev helt paff, tyst, förbannad, trött, irriterad, och mumlade: "ja, men efter en förlossning får man en belöning, det får man inte alltid efter en hormonbehandling."
Jag kan inte förstå att det här faktiskt är min mamma. Kvinnan som jag alltid har tyckt varit så empatisk och varm och mjuk. Hon har blivit så oförstående.
En liten del av mig tror att hon säger de här sakerna för att hon inte vet vad hon ska säga, hon vill muntra upp mig. Jag tror inte hon vet hur fel det blir.

Några dagar senare ringde jag hem till mina föräldrar och det var pappa som svarade. Han frågade hur det var och jag svarade:
"Inget vidare."
"Nä, mamma berättade det. Jag skulle så gärna ha velat prata med dig de här dagarna."
"Men ring då! Telefonlinjen går åt det här hållet också!" Men det sa jag inte...

När jag pratar med de nu så bryr jag mig egentligen inte om vad de säger. När de beklagar sig att de är trötta, har ont nånstans, eller vad det kan vara, så struntar jag i det. Jag svarar med floskler som "Ja, ja, det blir nog bra."
Jag undviker att berätta hur jag mår, de vill ändå inte höra.
Pappa kom på mig häromdagen. Han frågade hur jag mådde och jag svarade att solen sken och att vi skulle till lotten och greja.
"Jag frågade hur DU mådde." säger han då.
"Sådär." fick jag erkänna.
"Vad ska vi göra för att du ska bli glad igen?"
"Jag vet inte, det blir kanske bättre med tiden"

Under de här åren som vi har försökt att bli gravida så har man varit ledsen och förbannad. Tyckt att livet har varit orättvist.
Nu är man ledsen och förbannad, samtidigt som man är tom. Det är en konstig känsla.
Livet är inte orättvist, det är så här vårt liv är. Andra har det jobbigt på andra sätt.