Som det alltid har varit.

Vi har varit bortresta några dagar, tillsammans med våra kompisar som också har gått igenom IVF. Vi var lite i valet och kvalet i fall vi skulle åka men bestämde oss till slut för att göra det. Vi hade några underbara dagar i Halmstad, fint väder, trevligt sällskap, god mat. Allt var precis vad vi behövde efter förra mardrömsveckan.
Ett plus var ju att få umgås med deras tvååriga dotter. Det är konstigt att det går bra att umgås med de och deras barn, när det inte går så bra att umgås med andra kompisar som har barn. Det kanske har att göra med att vi vet hur de har slitit och vad de gått igenom för att få henne.
Det är skönt att ha någon som vet exakt hur det känns, och att man inte behöver förklara termer och dylikt. Det kan vara ganska påfrestande att förklara något, för t.ex. våra föräldrar, när man själv tycker att det är en självklar grej. Min mamma vet t.ex. inte att man har ägglossning ca två veckor innan nästa mens, det fick jag förklara för henne när jag förklarade hur ett frysförsök går till.

Jag upptäckte i hegen att det börjar bli vår. Alla vinterjackor knäpps upp och då poppar alla gravidmagar fram... Lite smått påfrestande.
På ett sätt känns det som att förra veckan aldrig har inträffat. Plusset vi upplevde har aldrig hänt. Sorgen över blödningen har aldrig existerat. Allt är som vanligt. Vi är det barnlösa paret som umgås med andras barn. Så har det alltid varit.
Är det så här det alltid ska vara? Kommer vi att få uppleva ett plus, som håller i sig? Eller kommer vi bara att få uppleva andras barn?

Vi pratade med Sahlgrenska i början av veckan och bokade av gravidultraljudet och bokade in frysförsöket. Vi vill göra det före semesteruppehållet, de stänger i mitten av juni och öppnar i slutet av augusti... Fungerar inte frysförsöket får vi väl ta nya tag, läs nässpray och hormonsprutor, i september. :( Inget jag ser fram emot.