Jaha, då är det igång igen efter sommarledigheten. Barnlöshetsutredningen alltså.
Maken har lämnat sitt prov idag och jag har pratat med kliniken. Det kan vara 3-4 veckors väntetid på resultatet. Denna eviga väntan. Och längtan, efter att något ska hända.
Igår hade vi några vänner på besök som har en tre månaders gammal pojke. Jag blir så avundsjuk, inte elakt så att jag missunnar de sitt barn utan bara avundsjuk på att vi inte lyckats. Å andra sidan får jag njuta av den tiden jag träffar våra vänners barn och suga åt mig av det. Vissa, vi har inga egna men jag får "låna" deras.
Jag är helt säker på att vi till slut kommer att få barn, men ibland känns det tröstlöst.
I morse fick jag för mig att makens prov skulle analyseras och de skulle ringa hem efter bara ett par timmar och säga: tyvärr, men ni kan glömma det här med barn. Och jag bara känner: lägg av, det är klart att vi ska lyckas få barn. Varenda kotte kan ju det! Vi behöver bara lite extra hjälp.
Det gäller att ha hoppet kvar, även när det känns nattsvart. (peppar mig själv..) :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh, jag vet precis hur du känner....Även jag och min sambo är ofrivilligt barnlösa. Vi har försökt i ett år nu, och håller nu på att utredas. Det gör ont i hjärtat när alla andra får barn runt om en, när man inte själv lyckas.
Min bästa vän har precis berättat hon är gravid, och hon vet att vi har försökt länge. Hon berättade att hon har mått så dåligt för hon vill inte göra mig ledsen. Höll nästan på att börja gråta när hon sa det till mig. Det blir så blandade känslor, när någon som man håller av så mycket, och som man önskar all lycka i världen, samtidigt får en att känna sån avundsjuka.
Jag önskar er all lycka till med er IVF.
Skicka en kommentar