Samtal

Jag har sedan i april gått på samtal hos en psykiatrisköterska (K) på vårdcentralen. Det känns bra att gå till honom och prata om sina tankar.
När jag började gå dit var det för en stress som gjorde att jag inte kunde sova, fick hjärtklappning och ångest. Det är mycket bättre nu, jag kan mota tankarna i tid och går inte riktigt runt och ältar saker om och om igen. Nu handlar samtalen mest om barnlösheten, utredningen och jobbstress.
Jag har varit där på morgonen idag och det var första gången som det var riktigt jobbigt. Det känns alltid skönt att gå dit och skönt när jag går därifrån men idag höll jag på att börja gråta när vi pratade om onsdagens kompisträff. Det var första gången. Fasaden har alltså spruckit.
Det är bara maken (A) och K som vet hur pass jobbig dagarna kan vara och det är bara de som vet att jag gråter. Jag tycker inte om att visa att jag gråter men för A och K känns det okej.
Jag orkar inte hålla uppe fasaden för de och det behöver jag inte heller.
Jag behöver inte vara syster duktig som hela tiden är glad. För det är jag inte.