Trasa

Jag känner mig som en urvriden disktrasa...

Jag vaknade igår och kände att det inte direkt kommer att bli en glad dag. Jag var nedstämd och tyckte att livet kändes orättvist. Jag tror att väntan på besöket till infertilitetsmottagningen tär både på mig och på min man. Men inte på oss, och det är skönt.
Vi pratade om det och vi längtar båda två efter att vi ska åka dit och få ett besked, men det känns tungt ändå.
På förmiddagen pratar A med sin farmor och hon berättar att A:s bror och fru väntar sitt andra barn... Jag bryter fullständigt ihop och gråter ohämmat. Visst, det är roligt för de, men jag kan inte vara glad för deras skull. Egoistiskt och självömkande, jajamän, men det gör så ONT! Det tråkiga är att de vet vad vi går igenom men de kan inte ringa själva och berätta att de väntar barn. De berättar det för farmor som vi alla vet inte kan hålla tyst. Hur stor hemligheten än är.

På allt det här läggs en oro och ångest som hör till husköp. Vi har tittat på hus i flera år men aldrig vågat slå till. Det har varit för dyrt, för mycket renoveringsobjekt, dåligt läge, för litet etc. Nu är det längesedan vi tittade på något, jag gav upp i våras när jag tittade på ett. Jag sa rakt ut: köper vi inte det här, köper vi inget alls. A ville inte bo i det området, iallafall inte för vad det huset skulle kosta, så vi köpte det inte.
Nu har vi gjort det igen, varit på husvisning. Jag får ångest och ont i magen för att allt drar igång igen. Just det huset var varken jag eller A intresserade av, och det var ju skönt, men... Det kom ut ett annat hus på marknaden som det inte är visning på förrän om två veckor, som verkar väldigt intressant. Och då startar tankeprocessen...
Har vi råd? Alla andra kan ju köpa hus så varför skulle inte vi kunna göra det...
Är det ett bra läge? Jaa, det ligger iofs granne med slalombacken men den är ju bara öppen 3-4månader om året...
Det är en enormt vacker utsikt upp över berget! Bra!
Är det någon kvällssol? Svårt att säga nu på hösten...
Är det något fel på huset? Det får besiktningen visa.
Varför flyttar de? De har bara bott där i ca 4 år...
Vad ska mina föräldrar säga, om huset, läget etc? De kan vara väldigt kritiska och min pappa ser sällan saker från den positiva sida. Han kan hitta massor av negativa saker med det här huset...
Är det för litet? Det är 8 kvadrat mindre än lägenheten vi har nu, men det är dubbelgarage och carport. Biutrymmena brukar ju vara tricket med hus... Vi får väl göra oss av med några möbler.

Jag blir så fruktansvärt trött på att livet ska vara en seg uppförsbacke, när blir det lite nerför? Eller det kunde väl plana ut lite, åtminstone.

Nä, nu ser vi fram emot morgondagen och besöket på mottagningen. Vi får hoppas på att det är bra besked vi får. Hustankar får vi ta tag i senare. Så det så!