Chefen

I höstas berättade jag för chefen att vi gjorde en barnlöshetsutredning och att jag kanske skulle vara borta lite.
Idag berättade jag att vi skulle göra IVF och att jag var tvungen att vara borta några dagar i mars. Han hade full förståelse för det.
Det känns så märkligt att sitta på chefens kontor och berätta att man inte kan få barn. Det är så privat och så mycket mitt, så jag vill inte att andra ska veta det. Förutom de som redan vet förstås.
Samma sak var det igår. Min ena storebror ringde och hörde hur det hade gått på Sahlgrenska och hur märkligt kändes det inte att prata med honom om hormonsprutor/äggplockning/spermier/befruktning? Vi har inte något sånt förhållande annars. Eller, har inte haft förut. Nu verkar det som om alla vill veta hur det går till.
Tänk om man skulle ringa till sin familj, eller chef, och säga: "Den tionde har jag ägglossning så då ska jag och A minsann ha sex och befrukta ett av mina ägg och sen får vi se om det blir nån bebis eller inte." Det skulle man ju aldrig komma på att säga, men bara för att allt ska göras på ett sjukhus, och i ett labb, så är det intressant.
Och det är klart, hade inte familjen brytt sig alls hade jag tyckt att det var konstigt och blivit irriterad över det.
Jag är inte irriterad nu men det är en konstig känsla att ens privatliv har blivit så offentligt.

Det känns som om det står IVF i pannan på mig och att alla som tittar på mig ser det och vet om det. Men så är det ju inte.