Inför ultraljudet var jag riktigt nervös. Finns det några ägg? Hur många? Finns det någon förklaring till varför jag har haft blödningar varje dag sen 4 augusti, utom första veckan i september. Jag har ringt Sahlgrenska om det ett flertal gånger och fått höra att det är heeeelt normaaalt. Det kommer att sluta när jag har börjat med hormonsprutorna, det är bara det att det inte gjorde det...
Så fort det blev en bild på tv:n säger läkaren: "Oj då. Hmm." Hon mäter lite. Jag ser samma sak på skärmen som hon ser, en svart boll. Tankarna sätter fart. Vad menar hon med "Oj då. Hmm."?
Hon säger: "Jag ser något i din livmoder som inte ska vara där."
Ett foster? tänker jag, men nej då, det är det inte.
"Jag vet inte riktigt vad det kan vara." "Nej, nu tar vi och tittar på hur många ägg det finns, så vi inte glömmer bort det."
Efteråt säger hon att det förmodligen är en polyp som måste opereras bort och att det inte är någon idé att sätta in något embryo innan polypen är bortopererad.
Äggen plockas ut på tisdag och de som blir befruktade och ser bra ut fryses in.
"Så som det ser ut så är det synd att vi inte tog hit dig för undersökning när du ringde om dina blödningar." Mm, kan man ju säga...
Världen rasade...
När vi kom hem googlade vi vad en polyp är, och det vi kom fram till är att det antingen är ofarligt eller tokfarligt. De opererar bort polypen, skickar iväg den på analys och sen kanske det är bra med det eller så opererar de bort hela livmodern.
Ska jag dö nu?
Det känns surt att inte få tillbaka något embryo den här gången, om det blir några embryon. Förra gången blev det bara två med toppkvalité och är det "bara" B-kvalité fryser de inte in de... Känslan säger att det inte blir några till frysen den här gången...
Antingen opereras jag på Sahlgrenska eller på mitt hemsjukhus, det blir där det är kortast kö. Hur lång kö är det då? En månad, två, tre, fyra...?
Efter operationen så väntar man en mens sen gör vi frysförsök. Om det finns något i frysen.
Skräcken över att kanske inte få några barn har fått sällskap av skräcken över att kanske ha livmodercancer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej! Jag förstår din oro, har googlat lite och det verkar i de allra flesta fall inte innebära cancer och dessutom vara lätt att ta bort, ett enkelt ingrepp altså. Samtidigt kan man juh tycka att va fan, kan det aldrig ta slut, oroar man sig inte för det ena så är det det andra. När ska vi få se ljuset...? Jag håller nog på att bli en bitter gammal tant.
Tänker på dig, lycka till!
Skicka en kommentar