Uppdatering

Hej igen.

Det var längesen jag skrev något. Vad har hänt? Allt och inget, är nog en bra sammanfattning.

Inför operationen i november var vi nervösa, vad skulle de hitta, hur skulle jag må, skulle vi klara av det?

Operationen gick bra, jag hade inte alls ont efteråt, blödde inte så mycket som de sa att jag skulle göra, men... Jag bestämde mig för att ALDRIG mer utsätta mig för sjukhus och operation! Den maktlösheten man känner på uppvaket och efteråt är fruktansvärd. Jag var så trött att ögonen ramlade igen hela tiden, jag klarade inte av att lyfta armarna, jag orkade inte svara på tilltal, orkade inte dricka, äta mm. Jag ville bara därifrån, jag visste bara inte hur.

Hur som helst så åkte vi från sjukhuset mot hotellet på kvällen, körde fel och jag trodde inte vi skulle komma fram. Men det gjorde vi och maken tvingade i mig en macka, jag gjorde mig i ordning och somnade före klockan var 20. Livrädd för att vara lika utslagen dagen efter och inte orka gå ner och äta frukostbuffé.

Jag vaknade till vid 8 och var pigg, pratade så mycket att maken lessnade. Duschade, gick ner till frukostbuffén och åt!
Jag somnade i bilen på väg hem men mådde bra.

Tre veckor efter opertionen började vi höra av oss till Sahlgrenska för att få svar på vad det var de hade opererat bort. Svaren vi fick var: "Det har inte kommit något svar än, vänta en vecka och hör av dig igen." "Har ni inte fått något svar än? Det ska ni definitivt ha innan julledigheten." "Det kommer till veckan." "Det kommer inte före jul." Vi fick svar över telefon den 4 januari: "Det var ingen polyp, det var graviditetsrester, livmoderkaka och sånt."
Jaha?! Från vilken graviditet då? Den i april eller den i juli? Har jag gått med det så länge trots undersökningarna efter det sista missfallet?
Ilska. Besvikelse. Frustration.

Vi laddade om och jag åkte själv till Sahlgrenska i mitten av januari och gjorde ett Fet. Det kändes sådär, ska jag erkänna. Man ska vara två om att göra barn, helt enkelt.
Under tiden för ruvning hittade vi ett hus som vi gillade starkt och fick erbjudande om att köpa privat, utan mäklare och budgivning. Vi nappade. Jag fick mens. Vi begravde oss i hustankar och förträngde att det inte blev någon bebis den här gången.

När det blev dags att bestämma om vi skulle börja ägglossningstesta för Fet-försök i mars så var jag väldigt skeptisk. Orkar vi det här nu när vi bara tänker på huset och packning? Jag orkade inte ta beslutet, maken fick kliva in och bestämma. Han bestämde att vi kör nu, för då kan vi vara ledsna i april. Gör vi försöket i april så är vi ledsna i maj och det går inte för då flyttar vi.
Tänk att man planerar Fet-försök efter när man klarar av att vara besviken...

Så vi började testa, och vi var inte alltför laddade... Men, testet visade positivt efter några dagar och vi ringde sjukhuset. Vi var välkomna tre dagar senare för Fet. Och, tro det eller ej, vi glömde till och med bort att vi skulle dit. Vi kom på det när vi la oss på kvällen att vi skulle dit på morgonen.
När vi klev upp var vi lugna och inte ett dugg nervösa, när vi satt i bilen på väg, var vi inte ett dugg nervösa, när vi kom till sjukhuset var vi inte ett dugg nervösa, när vi hade bytt om och gick in i själva "insättningsrummet" var vi inte ett dugg nervösa. Allt kändes jättekonstigt.
När vi kom hem kändes det bara som om vi hade tagit en snabbtur till Göteborg...

Nu ruvar vi alltså. Och det känns ingenting. Jag glömmer bort det ibland.

Håll tummarna! Fungerar inte det här har vi ett embryo kvar. Sen är IVF-resan slut eftersom jag inte tror att vi orkar en hormonbehandling till.
Vi tappade bort varandra förra gången men har nu hittat tillbaka igen, jag vill inte utsätta oss för det en gång till.